Hultkläppen
- Folkfiende i Djäfvulens tjänst
Text & teckningar av
Thomas von Wachenfeldt
www.wachenfeldt.org
"En krokig gubbe, klädd i gammalmodiga kläder,
stora näverskor och med långt stripigt hår"
-Thore Härdelin d.ä.
Hörsägnerna är otaliga och förundransvärda,
vem var egentligen denne Per Abrahamsson Hult Alcèn frågar man sig.
Det finns väldigt litet material som berättar om denne
legendariske storspelman från Bergsjö i norra Hälsingland,
det mesta har förmodligen berättats från mun-till-mun
och spätt på den myt som bildats kring Hultkläppen.
En sak är i alla fall säker,
Hultkläppen uppfyllde de kriterier
som krävs för att få bära epitetet "original" med råge,
han var en utstött och mycket känslig konstnärssjäl
som försörjde sig som spelman och byns "kvacksalvare",
men... vi tar det från början.
Från början
1809 förlorade finnarna kriget mot ryssen,
vilket medföljde att många finnar
flyttade till Sverige eftersom de inte
ville underkasta sig den ryska tsaren.
Bland alla dessa finnar fanns en man vid namn Abraham Hult,
som tydligen fann norra Hälsingland attraktivt
och bosatte sig i Bergsjö och blev soldat
(Dessa uppgifter från "Per Selanders Lefnadsteckning"
kan vara felaktiga, då det i Bergsjö förhörsbok uppges
att hans son, Abraham
flyttade från Gnarp till Bergsjö ànno 1830.)
Abraham Hult d.y. satte sex barn till världen,
där Per var den äldste (född den 9 september 1834).
Hultkläppen döptes till Per Hult,
och eftersom pojkar på Bergsjö-mål kallades "kläppar",
så föll det sig naturligt att Hultens pojke fick heta
just "Hultkläppen".
Abraham Hult försörjde som så många andra sin familj på hantverk,
vilket även Hultkläppen var mycket begåvad i.
Abraham var mycket sträng och elak mot sin fru och sina barn,
och kastade ibland helt sonika ut allihopa.
Familjen bodde först i Slätterne (Släträn)
några kilometer utanför Bergsjö,
och där födde modern Hultkläppen
(det finns även källor som säger
att han är född i Högen, strax söder om Bergsjö).
Sedan tycks dom ha bott i Malingen utanför Hassela,
men flyttade senare tillbaka till Bergsjö,
närmare bestämt Storänga i ett
soldattorp som fortfarande kallas "Hulttorpet".
Alla dessa flyttar var mycket vanliga på den här tiden,
då man efter t.e.x. en avverkning på ett ställe blev tvungen
att flytta på sig för ett nytt jobb.
Inget radhus och Volvo
Enligt hans brorson Per Selander
eller "Blind-Pelle" som även han var
en skicklig fiol- och gitarrspelare,
gifte sig Hultkläppen i Hassela den 5 april 1864
med Kristina Svensdotter från Mörtsjön
(Kyrkboken i Hassela uppger följande uppgifter:
‘Försvarslöse Per Alcèn gifte sig den 5 april 1864
med Stina Jonsdotter från Mörtsjön,
född den 18 februari 1839’),
och enligt Helge Nilssons forskningar
fick han tre barn med henne,
Lena, Kajsa-Greta och Anders-Petter.
Men enligt en spelman från Hudiksvall
vid namn Edvin Thillberg,
så hade Hultkläppen ytterligare en son som hette
Lars Hult.
Helge Nilsson säger i Hudiksvalls Tidning (1 februari 1975)
att han inte känner till några fler barn än tre,
varken i eller utanför äktenskapet.
Men enligt Edvin Thillberg
så var alltså Lars Hult son till Hultkläppen.
Slarvig make
Hultkläppen var väl kanske inte
den bäste maken världen kan tänka sig,
men han försökte så gott det gick
att försörja sin familj på att sälja salvor och droger.
Samt på hantverk och fiolspel,
då en del påstår han inte hade något "ordentligt"
arbete som skogshuggare, flottare eller annat.
Pelle Schenell, en känd spelman från Gnarp
skriver dock att han till yrket
var en vanlig arbetare.
Signe Widholm, som för övrigt har gjort
en enorm insats för folklivsforkningen i Bergsjö,
skriver att Hulten arbetade som kolare,
men gick till skogs med sin fiol när hustrun skulle ha barn.
En del säger att hans arbete
med kolning och flottning inte sträckte
sig längre än att koka kaffe
åt de "riktiga" arbetarna,
samt att spela för att underlätta
arbetet för gubbarna.
Men musicerandet ledde till att han
blev borta långa perioder,
och att han likt de flesta spelmän
satte flaskan i näven
när inte stråken befann sig där,
för det var ju så att spelmannen
naturligtvis skulle ha
en flaska brännevin när
han spelade.
Hultkläppen blev en slav under flaskan,
och det bidrog ju till att han blev
om möjligt en ännu större slarver.
Hustrun dör
När hans hustru dog i ett slaganfall
den 11 april 1877 endast 38 år gammal,
var äldste barnet Lena bara 15 år.
Hon fick då ta hand om familjen
så gott det gick p.g.a. Hultens
alltmer slarviga leverne.
Barnen fick trots allt
en förhållandevis proper skolgång
och alla var likt den övriga släkten
mycket goda hantverkare.
Efter att Hultkläppen avtjänat
ett kortare fängelsestraff för stöld
av lite silver och annat,
auktionerades barnen bort
och familjen splittrades.
Efter det försvann Hultkläppen
upp till skogarna vid
Vrångtjärn utanför Hassela.
Där han bland annat levde på att snara
fågel och på harjakt.
Läromästare
Som tur var träffade Hulten
sin blivande lärjunge Daniel Frid
eller Frid-Daniel som han kallades.
Daniel Frid fick agera piga
åt den alltmer nedbrutne Hultkläppen
och försåg honom med det
allra nödvändigaste,
som kläder och annat smått och gott.
Frid var även den som fick se till
så att Hultkläppen tog sig hem
efter de alltmer blöta kvällarna
på bykrogen i Hassela.
Som tack för hjälpen fick Daniel
lektioner av mästerspelmannen själv
och lärde sig 100-talet låtar av honom.
Frid-Daniel lärde vidare några låtar
till Fredrik Kvist,
som lärt dem vidare till
Olle Medelberg i Fiskvik.
Men tyvärr följde de flesta av de 100-talet
låtar som Frid-Daniel hade efter Hulten
med honom i graven.
Folk berättar för övrigt
att Frid-Daniel hade en
ytterst märkvärdig och snirklig spelstil.
Kanske som en svit av att ha
varit Hultens lärjunge.
Frid-Daniel
Anders Jonsson
En annan känd spelman
vid namn Anders Jonsson, Delsbo
som har 6-7 polskor, tre knäpplåtar
och en vals efter Hultkläppen,
berättar att Hulten brukade vara
uppe i Svågadalen i Norrhavra och Norrberg.
I Norrberg hade Hulten ett "hak"
där han brukade stanna i några dagar,
och på detta ställe bodde Valsjö-Tigern
som lärde sig en del av
låtarna efter Hultkläppen.
Tigern i sin tur var läromästare
åt Mattias Blom, Strömbacka,
som i sin tur lärde Anders Jonsson
fiolspelets ädla konst.
Den mystiske sonen?
Edvin Thillberg berättar
i en artikel i HT från 1975
att Hultkläppens omtvistade
son Lars Hult (?-1912)
lärde hans far,
Bor-Johan från Nianfors
att spela och att dom spelade mycket tillsammans.
Det är för övrigt Lars Hult, Undersvik
som komponerat "Tyska Klockorna",
en svit på 4 låtar.
Han blev inspirerad då han hörde
ett klockspel som kallas
"Tyska klockspelet",
när han var anställd som knekt i Stockholm.
Dessa spelade Lars Hult
vid Delsbostämman 1908
då han erhöll publikens pris.
Lars Hult berättade att hans far Hultkläppen
aldrig ville lära honom spela.
Lars Hult sade att detta berodde på att
Hultkläppen hade lärt sig spela av Djävulen.
Lars fortsatte att försöka
tills han var tolv år och slog sönder lillfingret.
Då sade Hultkläppen:
- Nu är det väl slut med den fiolspelningen,
så jag slipper höra den mer.
Men Lars fortsatte enträget
med sitt tjat,
och till slut gav sig Hultkläppen
och lärde honom spela fiol.
Då blev det en riktig spelman av Lars Hult.
Hans mamma (vem det nu var?)
brukade för övrigt kalla honom för "Lillkläppen".
Det finns några låtar efter Lars Hult
i Svenska Låtars Hälsingedel,
på Lars-Erik Forslins avsnitt.
Katarina Lundstedt
En annan som är av värde att nämnas,
är Katarina Lundstedt som var dotter
till den duktige och enligt sägnen
otroligt starke spelmannen
Korp-Erik, Korpåsen.
Katarina spelade inte fiol själv,
men hon var en sångerska av hög klass,
som trallade även den snirkligaste polska
med lätthet och stor tonsäkerhet.
Hon dansade till Hultkläppen,
och lärde sig tralla några
låtar efter honom som senare
har blivit upptecknade.
Det finns även en bok
som O'tôrgs-Kaisa Abrahamsson, Bergsjö
har sammanställt med noter på låtar
efter olika spelmän
som Katarina sjöng.
O'tôrgs-Kaisa
Utsatt revoltör
Hulten var efter hustruns bortgång
mer eller mindre ett vandrande vrak,
som hade ett osedvanligt känsligt sinneslag.
Det berättas om när han satt
över en bäck och spelade,
dinglande frenetiskt med benen,
för att plötsligt börja gråta så att
tårarna rann ned på fiolen
och gjorde densamme genomblöt.
Till slut fick en vallstinta gå fram
och trösta honom så det blev lite bättre.
Det finns hur många som helst
av de här märkliga historierna,
men den mest gripande måste väl vara
den gången då han på julottan 1877
ställde sig vid sin frus grav och
spelade den låt han komponerat till hennes ära.
Den gången blev han snabbt utsparkad
från kyrkogården av de kristna människorna,
som naturligtvis inte tolererade detta
"fruktansvärda" tilltag.
Ej rumsren bland "finfolket"
Nej, Hulten var inte en populär figur
i de "fina kretsar" av fundamentalt kyrkfolk
och fanatiska nykterister
(som Sverige var svårt sargat av
vid den här tiden).
För som den fria och kreativtsinnade själ han var,
så fick det följden att han var
"en folkfiende i djävulens tjänst".
Men mycket till folkfiende var han tydligen inte,
då han fick med sig folk varthän han gick,
alla ville ju höra Hulten spela.
Okej, visst kunde han väl ha
uppträtt otrevligt när han var full.
När han spelade till dans brukade han ramla omkull,
men fortsatte att spela
utan att lägga märke till att han pissade runt på väggarna.
Men sådant kan väl även hända oss andra,
och vem blir väl inte lite fyllvrång då och då.
Visst är det lätt hänt att
glorifiera en människa som levde sitt liv
under så tragiska omständigheter som Hulten gjorde,
eller som han själv lär ha svarat på frågan om
varför spelmännen var så pass fattiga:
- Deras rike är icke av denna verlden!
Makalöst spel
En sak är i alla fall säker,
de som hört honom spela
verkar ha ett aldrig sinande förråd
av superlativer till övers
angående hans fiolspel.
Som t.e.x. ur Bergsjöbygden (1961)
där rikspelmannen och folklivsforskaren Helge Nilsson
intervjuade spelmännen Per Söderberg och Wärn.
Han ställde då frågan om Hultkläppen
var så där framstående som det berättades om.
Bägge två tittade då upp med
minst sagt förvånade anleten och Wärn utbrister:
- Han var rent märkvärdig och spela.
Det började spritta i benen
så fort han rörde en fiol,
ingen kunde stå still då Hultkläppen spelade.
Och det fanns ingen som kunde spela
ikapp honom.
Så här håller det på
så fort någon skall berätta
om Hultkläppens fiolspel.
Wärn fortsätter i samma artikel att spä på myten
om Hultkläppens spel och berättar om
när det var "någon tillställning"
på godtemplarhuset i Hassela.
Man hade engagerat de bästa spelmännen i bygden.
Det var Johan och Petter Söderlund,
samt Johan Järnkrok från Strömbacka.
Plötsligt ställer sig den objudne Hultkläppen
utanför dörren och spelar,
varpå alla samlar sig kring honom
för att lyssna hans spel.
Hultkläppen blir utkastad på studs,
men ställer sig högt på en snödriva utanför
och alla lämnar salen för att
lyssna på Hulten istället för den till synes
ointressanta nykteristpropagandan.
Söderlund berättar att han frågade
om Hulten kunde spela på vedträn också
varpå Hulten svarade:
- Jaa, vassera!
Våldsam spelstil och knepiga knep
Hulten spelade ofta med olika
knepiga stämningar som han lärde Frid-Daniel,
och han sägs ha varit en mästare
på just detta med att stämma om fiolen
för att t.e.x. få en bordunton
som låg och brummade i bakgrunden
för att lyfta låtarna
ett snäpp till.
Han spelade även med lätthet i lägen.
Hulten sägs ha haft ett mycket kraftfullt spel,
med ett osedvanligt sväng,
eller som Signe Widholm beskriver det:
- Kom strängarna mellan benen
var det bara att hänga med.
Thore Härdelin d.ä. beskriver
det så här i Svenska Låtar:
- Det var konstiga, ålderdomliga, svåra polskor han spelade,
och allt framfördes med den största vildhet
och i det kraftigaste fortissimo.
Stråken var hårt spänd
och det stod som en rök
kring densamma.
Söderlund berättar följande:
- Fick han sig en sup gick det bra.
Fick han två, då lät det värre.
Men fick han tre, då ville varken
tagel eller strängar hålla.
Pelle Schenell berättar att Hulten
hade en sjungande ton i fiolen
samt att han spelade klart och tydligt.
Det berättas att det lät
som två fioler när han spelade,
och att han spelade den äldre typen av musik.
Vi har nog även Hultkläppen att tacka
för att så pass mycket av de
riktigt gamla låtarna
finns bevarade tills idag.
Thore Härdelin d.ä.
Vandraren
Hultkläppen var en rastlös människa av rang.
Han företog sig vandringar
runt hela Hälsingland,
Medelpad och ända bort till Jämtland,
där han träffade bl.a Lapp-Nils.
En annan beryktad spelman
som hade många så kallade A-durs valser
på sin repertoar,
var Lom-Jansgutten från Värmland,
och troligen är en del av valserna
som Hulten spelade efter honom.
Värt att notera är att fiolmusiken
på Jon-Erik Halls tid hade blivit
utslagen av dragspelsmusiken.
Det var ju så pass mycket enklare
att bli en god dragspelare på kort tid,
istället för att ta den tid
det tar för att få någorlunda ordning på
sitt fiolspel.
Fiolisterna blev förpassade till scenen
och fiolspelet blev mer och mer
av virtuost slag,
som t.e.x. Jon-Erik Öst,
Jon-Erik Hall, Schenell m fl.
Troligen finns det många låtar
i landskapen runt omkring Hälsingland
som har Hultkläppen som upphovsman.
Men i mastodontverken Svenska Låtar
som Nils och Olof Andersson gjort,
står han bara med litegrann i Hälsingedelen.
Men det finns med säkerhet många låtar
som det det står en annan upphovsman än Hultkläppen på.
Jon-Erik Öst
Pelle Schenell
Jon-Erik Hall
Hulten trollar?
Som så många andra spelmän
så sades det även om Hulten
att han var trollkunnig.
Han fungerade som byns
egna lille kvacksalvare
och botade allsköns krämpor
med sina droger och salvor.
Bland annat så skriver Pelle Schenell
(själv trollkunnig) att Hultkläppen
"kände till hemliga konster",
och att han botade en flicka
som hade haft tandvärk under en längre tid.
Han smörjde in hennes tänder
med någon salva och sade:
- Så länje ja lev, ska’nt hä bli
nå tandvärsk härätter
(Så länge jag lever, ska det inte bli
någon tandvärk hädanefter).
Sagt och gjort flickan
blev av med sin tandvärk.
Här kommer poängen:
En dag fick flickan tillbaka sin tandvärk och det
visade sig att Hulten
hade avlidit vid ungefär samma tidpunkt.
En annan historia var
när en gubbe hade kommit i osämja
med Hultkläppen, som då sade till honom:
- Ja ska läsa lusa på däg!
Från den da du ä fämti å framåt ska du plågas av lus
(Jag ska läsa lusen på dig!
Från den dag du fyller femtio och framåt
så skall du plågas av löss).
Gubben fick på sin femtioårsdag lus
som han plågades av resten av sin levnad,
men det drabbade ingen annan i familjen,
märkligt, märkligt...
Var han verkligen trollkunnig undrar man,
eller var det bara slumpen som slog in?
Ja det finns en uppsjö av liknande
incidenter som det berättas om.
Han hade även en kräfta som hängde
i den lille fönstergluggen i hans lilla timmerkoja,
som skydd eller bara som amulett.
Anledningen får vi nog aldrig reda på.
Bisarra "knep"
Troligen fungerade denna process
som skydd mot att andra spelmän
skulle trolla av strängarna för honom i avundsjuka
(sådant var allmänt känt på den tiden,
och det berättas även om spelmän
som strök in strängarna med menstruationsblod
för att skydda sin fiol
från andra spelmansrivaler).
Sådana mystiska tilltag var vardagsmat
för en spelman med auktoritet,
det hjälpte även spelmannen att få
åtminstone lite respekt av folket
om han ansågs trollkunnig.
Annars var ju spelmannen vid den här tidpunkten
ansedd som en lat och arbetsskygg individ
som inte ville utföra något ”riktigt” arbete.
Man såg på dem med misstänksamma ögon
och inte blev det bättre när evangelisterna
basunerade ut att fiolen,
ja det var ju minsann ett djävulens redskap.
En annan knepig sak som Pelle Schenell skriver,
var att han brukade stryka stråken
med ett torkat lillfinger från vänsterhanden,
troligen från en avliden spelman.
Detta förvarade han i sin västficka.
En religiös sekt i Hassela försökte
till och med att bränna Hultkläppens fiol,
vilket de naturligtvis inte lyckades med...
Men när det vankades dans,
bröllop eller andra festligheter,
då behagade även Hultkläppen folket
med sin musik,
men fick trots detta inte äta
med de andra människorna,
utan fick sitta en bit ifrån de andra
och äta ur ett tråg eller annat.
Inget Stockholm här inte!
Hulten kunde även konsten med att
”stä” blod, hästar och annat.
Det berättas om när Arthur Hazelius
skulle engagera Hultkläppen
till att inviga Skansen i Stockholm,
detta skrämde skiten ur Hulten
som helt sonika sprang och gömde sig,
han kom inte tillbaka förrän
folk hade slutat leta efter honom.
Poängen med den här historien var
att Hulten ”städde” Hazelius hästekipage
när han kom för att hämta
Hultkläppen i Vrångtjärn,
så denne fick helt sonika vända om
till Stockholm med oförättat ärende.
Hultkläppen - the movie
1976-77 spelades det in en film om Hultkläppen.
Initiativtagare var Staffan Hildebrand
(bl.a. Filmen 'G')
och Björn Berge,
med hjälp av Helge Nilsson.
Filmen tycks vara improviserad
då någon röd tråd ej är att tala om.
Den börjar med att Hultkläppen står vid hustruns grav
den där julottan 1877,
för att sedan hoppa till när Hultkläppen spelar
ut Ersk-Isak (Nisse Damberg) från Fiskvik
på en dans.
Där flörtar han även in sig med
sin blivande fru (Lilian Åhslund).
Sedan har han helt plötsligt blivit far
och Thore Härdelin d.y. som gestaltar Hulten,
ser så där glad ut
som bara en nybliven far kan göra.
Den följer sedan Hultkläppens uppväxt
från det att han som liten ”kläpp”
tjyvlånar fiolen av Sme-Pelle
som ankrat av.
Modern (Britt-Marie Swing)
bestämmer sig för att köpa en fiol
åt lillkläppen och gömmer
lite pengar i ett strykjärn.
Fadern Abraham avslöjar det hela
och ger på en flatsmäll.
Hultkläppen är sedan vuxen och har tre ungar,
filmen behandlar sedan en del olika
mer eller mindre roliga händelser,
som när Hultkläppen lockar ut folket
ur nykterhetslogen med sitt spel.
En viktig sak som filmen berättar om,
är de olika frikyrkorna,
med de fanatiska bibelmissbrukarna
som började få fäste ute i bygderna kring
1800-talets mitt.
Även arbetarföreningarna och nykterhetslogerna
tas upp i filmen och det är ju av intresse.
Helge Nilsson
Historiska repliker
Jag tycker att filmen är bra,
trots att Thore Härdelin på dryga timmen
bara har två repliker:
- Haha!
Som han frustar när han glatt
studsar in på nykterhetsmötet.
Den andra repliken är när Ersk-Isak
enligt mig själv flåsar ut
en av filmhistoriens roligaste repliker:
- Du ä sccchlut sôm spelman Hylschtkläppen!
Hördu dä?
Varpå Thore får säga sin andra och sista replik i filmen:
- Äh!
Filmen är fylld med roliga repliker,
som när frikyrkoprästen försätter folket
i bönsalen i extas när han basunerar
ut domedags propaganda om Hultkläppen.
Det är från den scenen jag tog titeln
till detta arbete,
när prästen skanderar att:
- Spelmän är djävulens redskap!
Och värst är den där Hultkläppen.
Han förför ungdomen med sina polskor och dängor,
en folkfiende i djävulen tjänst!
Hallelujah!
Även om handlingen är så gott som obefintlig,
så är filmen sevärd för de som gillar vackra landskap,
men framförallt den allra bästa musik som
finns att tillgå.
Det spelades även in ett ”soundtrack” till filmen,
som gavs ut av YTF grammofon AB
med spelmän som Thore Härdelin d.y.,
Bo Isaksson, Nisse Damberg,
Mikael Eriksson och Walter Ramsby.
Visorna sjöngs utav Lilian Åhslund
och Britt-Marie Swing.
Thore Härdelin d.y.
På slutet
Hultkläppen blev på slutet drabbad
av en lungsjukdom.
Detta resulterade i att han måste sälja sin fiol
till Sammels-Jon-Erik Kvick i Hassela
för att ha råd med medicin.
Byborna tog hand om Hultkläppen
och gick till honom med mat och annat nödvändigt. På
hösten 1898 blev han ännu sjukare
och Daniel Frid sprang ned till byn
med det fruktansvärda beskedet.
Hassela fattigvårdsnämnd såg till
att Hultkläppen kom till Hudiksvalls lasarett,
där han avled den 29 november 1898.
Han ligger begravd i en
massgrav någonstans på Hudiksvalls kyrkogård.
Källförteckning
Bergsjöbygden (1961) artikel av Helge Nilsson
Hälsingerunor (1963) artikel av Helge Nilsson
Spelmännen (1979) av Samuel Charters
Hudiksvalls Tidning (1975) artikel av Bror Jonsson
Hudiksvalls Tidning (1984) artikel av Inger Enros
Folkmusiken i Sverige (1979) av Bo Isaksson
En folkmusiksamling med låtar från Nordanstig av O'tôrgs-Kaisa Abrahamsson och Lars Larsson.
Samt olika spelmän och annat folk.
Fiolen
Specialarbete
Text & teckningar av
Thomas von Wachenfeldt,
Bergsjö
Foto: Frida Klang
www.wachenfeldt.org