www.bergsjo.nu/wiktor

www.fiolenmin.nu

Legendariska spelmän
från Nordanstig

Biografi
Wiktor Öst

En liten biografi kring den synnerligen begåvade
spelmannen Per Wiktor Öst

Den 25 Oktober 1895 föddes det en liten pojke i byn Bredåker, strax utanför Bergsjö.

Den här gossen skulle låta höra talas om sig långt utanför sockengränsen.

De musikaliska anlagen fanns redan i släkten och fadern, J.P. Öst var följaktligen en skicklig byspelman.

J.P. hade dock fått lärt sig fiolspelet i lönndom då hans far var predikant. Predikanter och andra frikyrkofolk gillade ju inte den hädiska fiolspelarkonsten utan hängav sig istället åt att spela på fromma instrument. Såsom t.e.x. gitarrer, cittror och andra gudsfruktiga knäppinstrument.

Fader predikanten hade också en dotter som även hon verkade i lönndom. Dock var det inte i fiolspel, utan i barnavling. Hon fick nämligen en liten son fastän hon var ogift.

Den lille sonen hette Jon-Erik Öst, och skulle enligt en del äldre vara en avkomma till den beryktade mästerspelmannen Hultkläppen. Men det har ej kunnat bevisats.

Troligare är då att det skulle vara den lokale bagaren och fotografen i Bergsjö, Jonas Wikström som var fadern.

Det trodde i alla fall Jon-Erik själv som stötte ihop med Wikström en gång när han var i U.S.A, Jonas hade nämligen emigrerat till U.S.A. De båda hamnade bredvid varandra vid ett bord och Jon-Erik sade till sin far:
 "Hej på dig pappa!".
 Varpå Jonas svarade:
 "Vätt du hä du pôjk!".

Så var det med det.

Åter till ämnet: Den lille pojken från Bredåker.
Den lille pojken fick namnet Per Wiktor Öst och började förmodligen under sin faders överinseende att öva på fiolen. Ynglingen gjorde snabba framsteg och ur fiolen började ömsom sorgliga, ömsom glada låtar hoppa fram.

"Barndomsminnen" tros vara den första "riktiga" låten han komponerade. Där bevisar Wiktor att man inte behöver många toner för att skapa mästerlig musik.

Barndomsminnen följdes av de tre polskorna "Skogsstämning", "Rävstabäckens brus" och "Strömgubben".

Dessa låtar blev riktiga hits och trots det tekniska kunnandet dessa låtar kräver så skulle spelmän över hela Sverige försöka sig på dem. Med varierat resultat kan tänkas förstås.

Wiktor började spela på bröllop, danser och annat som hörde spelmannen till. Han var också ut med sin kusin Jon-Erik runt om i Sverige och konserterade. Men det var med Jon-Eriks son Eric Öst som Wiktor skulle etablera sig i det dåvarande musiksverige.

De två spelmännen lierade sig med två bröder från Hudiksvall, James och David Olsson som även ägde och drev en musikaffär i Hudik.

En till spelman hoppade på tåget, nämligen Eric Östs svåger Viktor Järnberg som var gift med Erics syster Anna "Nicolina" Öst.

Konstellationen tog sig namnet "Hälsingepojkarna" och spelade in många skivor runt 20-talet. Skivorna blev försäljningsmässiga framgångar för de legendariska Hälsingepojkarna.

Detta ledde förmodligen till att de som enda spelmän fick spela på Berns i Stockholm. Detta fann Wiktor en aning olustigt då han var en smula nervöst lagd. Vartän han tittade så såg han sig själv i en spegel.

Och när spelmännen hade avverkat sin halvtimme var det dags för en frackklädd orkester att äntra scenen, men trots att Wiktor hade varit så nervös hade deras musik tydligen gjort stort intryck på åhörarna.

Orkestern hade knappt äntrat scenen förrän publiken började skrika:
 "Nej!! Upp med Hälsingepojkarna istället!".
 Detta bekom trots allt inte Wiktor då han efter konserten lär ha sagt:
 "Dit kommer jag aldrig mer, man får väl vara nervös med måtta!".

En annan känd episod var när Hälsingepojkarna skulle spela på Knaust i Sundsvall.
 En frackklädd herre kommer fram och säger lite nedlåtande åt Wiktor:
"Tja, ni hade ju åtminstone granna kläder."
(De hade allmogedräkter på sig.)
Wiktor var ju inte den som var den, utan svarade:
 "Jo, vi behöver inte låna frackar vi inte!".

När Hälsingepojkarna spelade skötte Wiktor andrastämman, där var han den obestridde mästaren. Enligt samtida öronvittnen ska Wiktor ha varit tidens kanske främste stämspelare i konkurrens med Evert Wernberg från Stöde.

Wiktor knäppte, löpte och gicka an på strängarna som ingen annan. Det skall väl också poängteras att han ej var notkunnig heller, men ett oerhört harmonisinne lär han i alla fall ha haft.

Wiktor hade ju naturligtvis också "vanliga" spelmansuppdrag, såsom att spela till dans på olika ställen. Dansbanan i Hamre utanför Bergsjö var ett mycket populärt danshak i början på nittonhundratalet.
 Där brukade Wiktor spela med Oskar och Johan Söderberg bland andra.
De klättrade då upp på en liten "scen" som hade byggts uppe i taket och spelade utav bara h-vete får man förmoda.

Det omätbart legendariska nöjesmeckat "Hundskinnet" i Bergsjö fick också glädjen att höra Wiktors fiolkonst. Där brukade han spela med den skicklige dragspelaren Tore Näsman, Norrgårds-Olle och Krok-Johan.

När senare Bergsjös hembygdsförening bildades var ju Wiktor naturligtvis där och ställde sitt fiolspel till förfogande. Han brukade då ofta spela på hembygdsgården i Bergsjö där det förutom Jon-Erik Östs födelsestuga (som nu är ett Östmuséum) finns ett särskilt Wiktor Öst-rum.

I rummet finns bland annat en av hans fioler och en tavla föreställandes Wiktor.

Och apropå tavlor så måste den andra sidan av Wiktors konstnärsskap beröras. Nämligen bildkonsten.

Wiktor var såsom många andra musiker även en mycket skicklig konstnär, och hans målningar tycks gå hand i hand med låtarna på något sätt. Det är både något varmt och sirligt över dem, men med en underton av oro.

Det kanske är så att när man har facit i hand över Wiktors levnad och slut, att man gör den slutsatsen. Men det är i alla fall så man känner när man hör låtarna eller ser hans bilder.

Det var inte bara dukar som blev målade av Wiktor, utan också hus fick se sig bli målade av den händige spelmannen. Wiktor var till proffessionen byggnadsmålare, men tog som så många andra bergsjöbor vid den här tiden även jobb i skogen när det behövdes. Där bröt han som ung benet som aldrig blev riktigt opererat, utan han fick finna sig i vara lite halt och ha tillfälliga smärtor ibland.

Han bedrev också så som så många andra bergsjöbor jordgubbsodling och annat småjordbruk.

Det lilla jordbruket drevs tillsammans med hustrun och barndomskamraten Linnéa som han gifte sig med 1931. Äktenskapet skall ha varit lyckligt och resulterade i bland annat två söner, Yngve och Gösta.

Det kanske ofrånkomliga men ändå ofattbara ägde rum den 15 Augusti 1947 då Wiktor efter en turné i Norge med folkdanslaget beslöt att ta sitt liv. Detta efter att en längre tid ha lidit av djupa depressioner.

Wiktors musik fortsatte förstås att trollbinda människor. Men det är väl ingen som varken förr eller senare kunde göra dem samma rätt som Wiktor, med sitt känsliga men kraftfulla spel.

Enligt de som fick nöjet att höra Wiktor, t.e.x. den framstående Boda-spelmannen Röjås-Jonas (som brukade spela tillsammans med honom) säger att han kanske var den allra skickligaste spelmannen som levt under nittonhundratalets första hälft.
 Jag tvivlar icke!

Thomas von Wachenfeldt
Arvika den 8/12 -01