Legendariska spelmän
från Nordanstig
Biografi
Wiktor Öst
En liten biografi kring den synnerligen begåvade
spelmannen Per Wiktor Öst
Den 25 Oktober 1895 föddes det en liten pojke
i byn Bredåker, strax utanför Bergsjö.
Den här gossen skulle låta höra talas om sig
långt utanför sockengränsen.
De musikaliska anlagen fanns redan i släkten
och fadern, J.P. Öst var
följaktligen en skicklig byspelman.
J.P. hade dock fått lärt sig fiolspelet
i lönndom då hans far var predikant.
Predikanter och andra frikyrkofolk
gillade ju inte den hädiska fiolspelarkonsten
utan hängav sig istället åt
att spela på fromma instrument.
Såsom t.e.x. gitarrer, cittror och andra
gudsfruktiga knäppinstrument.
Fader predikanten hade också en dotter
som även hon verkade i lönndom.
Dock var det inte i fiolspel,
utan i barnavling.
Hon fick nämligen en liten son
fastän hon var ogift.
Den lille sonen hette Jon-Erik Öst,
och skulle enligt en del äldre
vara en avkomma
till den beryktade mästerspelmannen
Hultkläppen.
Men det har ej kunnat bevisats.
Troligare är då att det skulle vara den lokale bagaren
och fotografen i Bergsjö,
Jonas Wikström
som var fadern.
Det trodde i alla fall Jon-Erik själv
som stötte ihop med Wikström
en gång när han var i U.S.A,
Jonas hade nämligen emigrerat till U.S.A.
De båda hamnade bredvid varandra
vid ett bord och Jon-Erik sade till sin far:
"Hej på dig pappa!".
Varpå Jonas svarade:
"Vätt du hä du pôjk!".
Så var det med det.
Åter till ämnet: Den lille pojken från Bredåker.
Den lille pojken fick namnet Per Wiktor Öst
och började förmodligen
under sin faders överinseende
att öva på fiolen.
Ynglingen gjorde snabba framsteg
och ur fiolen började ömsom
sorgliga, ömsom glada låtar hoppa fram.
"Barndomsminnen" tros vara den första
"riktiga" låten han komponerade.
Där bevisar Wiktor att man inte behöver många toner
för att skapa mästerlig musik.
Barndomsminnen följdes av de tre polskorna
"Skogsstämning", "Rävstabäckens brus"
och "Strömgubben".
Dessa låtar blev riktiga hits
och trots det tekniska kunnandet
dessa låtar kräver så skulle spelmän över hela Sverige
försöka sig på dem.
Med varierat resultat
kan tänkas förstås.
Wiktor började spela på bröllop, danser
och annat som hörde spelmannen till.
Han var också ut med sin kusin Jon-Erik
runt om i Sverige och konserterade.
Men det var med Jon-Eriks son Eric Öst
som Wiktor skulle etablera
sig i det dåvarande musiksverige.
De två spelmännen lierade sig
med två bröder från Hudiksvall,
James och David Olsson
som även ägde och drev en musikaffär i Hudik.
En till spelman hoppade på tåget,
nämligen Eric Östs svåger
Viktor Järnberg
som var gift med Erics syster
Anna "Nicolina" Öst.
Konstellationen tog sig namnet
"Hälsingepojkarna"
och spelade in många skivor runt 20-talet.
Skivorna blev försäljningsmässiga framgångar
för de legendariska Hälsingepojkarna.
Detta ledde förmodligen till att de
som enda spelmän fick spela
på Berns i Stockholm.
Detta fann Wiktor en aning olustigt
då han var en smula nervöst lagd.
Vartän han tittade så såg
han sig själv i en spegel.
Och när spelmännen hade avverkat sin halvtimme
var det dags för en frackklädd orkester
att äntra scenen,
men trots att Wiktor hade varit så nervös
hade deras musik tydligen
gjort stort intryck på åhörarna.
Orkestern hade knappt äntrat scenen
förrän publiken började skrika:
"Nej!! Upp med Hälsingepojkarna istället!".
Detta bekom trots allt inte Wiktor
då han efter konserten lär ha sagt:
"Dit kommer jag aldrig mer,
man får väl vara nervös
med måtta!".
En annan känd episod
var när Hälsingepojkarna skulle spela
på Knaust i Sundsvall.
En frackklädd herre kommer fram
och säger lite nedlåtande åt Wiktor:
"Tja, ni hade ju åtminstone granna kläder."
(De hade allmogedräkter på sig.)
Wiktor var ju inte den som var den,
utan svarade:
"Jo, vi behöver inte låna frackar vi inte!".
När Hälsingepojkarna spelade skötte
Wiktor andrastämman,
där var han den obestridde mästaren.
Enligt samtida öronvittnen ska
Wiktor ha varit tidens kanske främste
stämspelare i konkurrens
med Evert Wernberg från Stöde.
Wiktor knäppte, löpte och gicka an på
strängarna som ingen annan.
Det skall väl också poängteras
att han ej var notkunnig heller,
men ett oerhört harmonisinne
lär han i alla fall ha haft.
Wiktor hade ju naturligtvis också
"vanliga" spelmansuppdrag,
såsom att spela till
dans på olika ställen.
Dansbanan i Hamre utanför Bergsjö
var ett mycket populärt danshak
i början på nittonhundratalet.
Där brukade Wiktor spela
med Oskar och Johan Söderberg
bland andra.
De klättrade då upp på en liten "scen"
som hade byggts uppe i taket
och spelade utav bara h-vete
får man förmoda.
Det omätbart legendariska nöjesmeckat
"Hundskinnet" i Bergsjö
fick också glädjen att höra Wiktors fiolkonst.
Där brukade han spela med den
skicklige dragspelaren Tore Näsman,
Norrgårds-Olle och Krok-Johan.
När senare Bergsjös hembygdsförening bildades
var ju Wiktor naturligtvis där
och ställde sitt fiolspel till förfogande.
Han brukade då ofta spela
på hembygdsgården i Bergsjö
där det förutom Jon-Erik Östs
födelsestuga
(som nu är ett Östmuséum)
finns ett särskilt Wiktor Öst-rum.
I rummet finns bland annat en av hans fioler
och en tavla föreställandes Wiktor.
Och apropå tavlor så måste den andra sidan
av Wiktors konstnärsskap beröras.
Nämligen bildkonsten.
Wiktor var såsom många andra musiker
även en mycket skicklig konstnär,
och hans målningar
tycks gå hand i hand med låtarna
på något sätt.
Det är både något varmt och sirligt
över dem,
men med en underton av oro.
Det kanske är så att när man har facit i hand
över Wiktors levnad och slut,
att man gör den slutsatsen.
Men det är i alla fall så man känner
när man hör låtarna eller
ser hans bilder.
Det var inte bara dukar
som blev målade av Wiktor,
utan också hus fick se sig bli
målade av den händige spelmannen.
Wiktor var till proffessionen byggnadsmålare,
men tog som så många
andra bergsjöbor vid den här tiden
även jobb i skogen
när det behövdes.
Där bröt han som ung benet
som aldrig blev riktigt opererat,
utan han fick finna sig
i vara lite halt och ha
tillfälliga smärtor ibland.
Han bedrev också
så som så många andra bergsjöbor
jordgubbsodling och annat småjordbruk.
Det lilla jordbruket drevs tillsammans
med hustrun och barndomskamraten
Linnéa
som han gifte sig med 1931.
Äktenskapet skall ha varit lyckligt
och resulterade i bland
annat två söner,
Yngve och Gösta.
Det kanske ofrånkomliga men ändå ofattbara
ägde rum den 15 Augusti 1947
då Wiktor efter en turné i Norge med folkdanslaget
beslöt att ta sitt liv.
Detta efter att en längre tid
ha lidit av djupa depressioner.
Wiktors musik fortsatte förstås
att trollbinda människor.
Men det är väl ingen
som varken förr eller senare
kunde göra dem samma rätt som Wiktor,
med sitt känsliga men
kraftfulla spel.
Enligt de som fick nöjet att höra Wiktor,
t.e.x. den framstående Boda-spelmannen
Röjås-Jonas
(som brukade spela tillsammans med honom)
säger att han kanske var den allra skickligaste
spelmannen som levt
under nittonhundratalets första hälft.
Jag tvivlar icke!
Thomas von Wachenfeldt
Arvika den 8/12 -01