Folk som aldrig kommit över scoutåldern

Allting stannar upp om det snöar en meter, viktiga samhällsfunktioner och nöjesåkning med familjebilen. Skolorna ställer in, bommar för och lägger upp.

Snöplogarna kör fast och snöslungorna som flygs ner från övre Norrland håller inte för rycken utan går fort sönder. Kortläsarna på parkeringsautomaterna accepterar inte längre några kort.

Rikslarm kablas ut där allmänheten uppmanas att stanna hemma och hålla sig i skinnet. Lokalradion kör extrasändningar där det ges tillfälle att lyssna på lättsmält musik med omisskännlig schlagerkänsla. Trallvänliga dängor från förr i tiden. Gärna med Björn Skifs, om man får komma med ett önskemål i sammanhanget. Oga tjacka.

Man ska helst ha stora baljor med färskvatten stående hemma i ett hörn av lägenheten, som man kan ta av. Om det tar slut i kranen. Det kan det lätt göra om det snöar en meter, det har man lärt sig. Man ska helt klart lyssna på vad klokt folk och experter i överlevnadsteknik har att berätta. Även stora påsar med havregryn, så man kan få sig en stadig frukost.

Likaledes ett par tre stycken fulladdade bilbatterier för att garantera strömförsörjningen. Särskilda batterikablar med kraftiga klämmor bör införskaffas i god tid innan, som man kan ha inom räckhåll, om nöden skulle falla på. Kablage utformat för växelström och spänningsomvandlare och likformare. Kraftfördelare i svart bakelit och gärna också en batteridriven samovar för tekokning.

Fotogenkaminer och vinterdimensionerade sovsäckar sitter inte heller i vägen. Ett förråd lysfotogen bör finnas stationerat där det inte fryser på. Bara man hittar någonstans att härbärgera alla prylarna.

Alltså alla dom andra prylarna. Skivspelaren och DVD-biblioteket och perculatorbryggaren och annat världsligt. Man skulle kanske haft ett förråd.

Säg Gävle, fast det var för några år sedan, och det finns dom som får något romantiskt i ögat, folk som fortfarande har det i färskt minne. Ändå var det bara en meter snö som föll. Det ska man ha i färskt minne. Det kunde ha varit värre, kan det snöa en meter så kan det lika gärna snöa två.

Eller tre, ännu hellre.

Då hade man fått valuta för kunskaperna, om man gått en kurs i överlevnadsteknik.

Kurser i överlevnad hålls mest under sommartid. Tillredning av tallbarrssoppa och vargtassar ingår i övningarna, allt intill lägereldens ensliga sken.
  Tillbaka till naturen, som det glada stridsropet lyder bland folk som aldrig kommit över scoutåldern. Som vill bo i jordkoja och gå ut ur EU.

Den vanliga grå vardagslunken kan vara rätt så trist ibland, det kan gärna få liva upp med en liten naturkatastrof emellanåt. Som i Gävle för några år sedan.

Stora skaror av överlevnadsexperter kunde redan under snökaosets första morgontimmar ses ringla in mot stadens centrum med omnejd.

Trots de långtradare som placerats ut för att blockera infarterna så kunde inget hindra dessa entusiaster från att ta sig in. Bilarna lämnades vind för våg, kvar blev dom i snöyran ute på efyran. Till fots eller på stadiga terrängskidor fortskred så färden in mot snöovädrets oblida öga. Där man blev kvar.

I flera veckor höll man sedan stånd, nedgrävda i snödrivorna runt Stortorget och andra samlingsplatser och tillhåll. En och annan överlevnadsexpert kunde också ses besöka det forna nöjespalatset Blå Grottan, i tron att det rörde sig om en ordinär snögrotta. Där han blev kvar.

I bivackens mörker tändes nu små ljusstumpar för att lysa upp i vintermörkret. Nyårsfriden fyller iskulorna, små marschaller av ekologisk kvalitet bolmar som gammal surved.

Ett kärt nöje är att hitta brännbart material. Som överlevnadsexpert gäller det att vara uppfinningsrik och ha näsa för torra kvistar och annat boss. En tacksamhetens tanke ska i sammanhanget sändas till Gävle kommun som haft vänligheten att ställa ut en halmbock mitt i en snödriva.

© Leif Woxlin 2004-12-24