Krönikan
Hård och knaprig med full fräs
Nog är det viktigt att ge landets småföretagare allt tänkbart
stöd, därom råder inga tvivel. Och nog finns det en hel massa
åtgärder att vidta om man vill förenkla för folk som vill klara
sig själva på 12 timmars arbetsdag.
Jobba svart har länge varit det allra enklaste sättet och det är
inte fy skam. Skulle inte förvåna om självaste finansminister Ringholm fått någon tillbyggnad på sommarstugan uppförd på detta geschwinta sätt. Det verkar ju vara en förslagen gosse. Och tyckt att det där var ju inte fy skam.
Det man kanske glömmer bort i sammanhanget är skyddet för
konsumenterna. Konsumenterna är det som vanligt ingen som har
förbarmande med. En grupp som hamnat särskilt i
skymundan är glassätarna. Att handla en mjukglass har blivit rena
högriskprojektet.
I dagarna pratas det exempelvis om bakterieodlingar i
glassmaskinerna men det är inte det värsta. En rejäl magsjuka är
ändå något man kan säga hör sommarlovet till. Åtminstone så man
har något riktigt smarrigt att berätta för kompisarna första dagen
efter semestern.
Värre är det här med glassens konsistens, temperatur och storlek.
En riktig mjukglass ska vara hård i konsistensen. Man ska kunna
sätta tänderna i den och den håller ihop ändå.
Kall ska den vara också, det hör så att säga till. Man ska kunna
sätta tänderna i den och lokalisera mikrosprickor i tandhalsarna.
Temperaturen på en glassmaskin måste därmed hållas nära noll. En
mjukglass som börjar med att rinna efter sidorna ska man helst
lämna tillbaka. Trycka in den i plåten på glassmaskinen.
En stor mjukglass för tjugo spänn som inte håller måttet och är
för liten får en på dåligt humör resten av veckan. Den skulle
man tryckt in i plåten redan innan man slafsade i den. På
glasshandlaren.
Man blir gärna lite långsint när det handlar om mjukglass. Det
har hänt att man åkt flera mil bara för att få i sig en mjukglass.
Tillbringar man tillräckligt många sommardagar på bara
falukorv och saltströmming kan suget till slut bli rent
övermäktigt.
Sedan kanske det visar sig att kioskägaren hör till
energispararnas trista skara och kör glassmaskinen på sparlåga. Då
är det inte bara glassen som blir sur.
Nästa dag kanske man åker den långa vägen tillbaka igen bara för
att tala om att här köper man minsann ingen mjukglass mer. I
värsta fall kanske man gör det ändå.
Mjukglass kan bryta ner
karaktären hos den mest förhärdade individ. Har man väl åkt
så långt så måste man kunna unna sig en riktig mjukglass.
Ett äventyr är det att äta mjukglass och köra bil samtidigt. Mest
spännande är det när man ska spänna på sig säkerhetsbältet.
Mjukglass som inte sitter ihop när man vinklar den något brukar
kunna bli kvar på säkerhetsbältet.
Bättre vore det förstås om man kunde ordna med
drive-in-barer för mjukglass. McDonald säljer mjukglassar för runt en femma och dom har drive-in. Det har hänt att man åkt flera mil bara för att få i sig en
mjukglass på McDonald. Bara för att slippa kliva ur bilen.
Rent allmänt ska det vara full fräs på kylskåpen så här års.
Margarinpaketet ska kännas som en torr tegelsten när man plockar
fram det. Man ska vara tvungen att karva av smörskivorna med
täljkniv. Trycka fast dom i plåten på brödskivan för att dom inte
ska blåsa bort.
Ostbiten ska kännas hård och knaprig och det gäller även för den
bredbara varianten. Den på tub.
© Leif Woxlin 2004-08-10
|
Aktuell krönika
|