Lust och aga

När tjockan ligger så tät över nejden att man inte vet om det är själva vägen eller en långtradare man har framför sig på tomma vägbanan, då är det bäst att ställa bilen hemma och ta tåget.

Järnvägen är en skramlande anordning som upplevde sin glans dagar för mycket länge sedan, närmare bestämt på den tiden när alla tåg var röda och dom andra vägarna bar namn som riksettan eller rikstretton och man slapp förnedringen att köpa ett såkallat Reslustkort för att överhuvudtaget ha råd att åka alls.

Tåget är faktiskt det enda i dagens samhälle som går på spår. Det är inte betrakta som en garanti. Tåget går inte alltid som på spår.

Dessutom, om man ska vara rättfram och rakt på sak. Nog måste man hålla med om att tåget är en veritabel miljöförstörare?

Den akustiska miljön blir sig aldrig lik efter att ett tåg har passerat järnvägsövergången. Inte på flera sekunder. Fågelsången tystnar och det är knappt man vet om det osande skrället till bil fortfarande är igång.

Det skramlar och det tjuter där det drar fram, ett makalöst öronbedövande oväsen.

Åtminstone om man lägger örat till rälet. Det heter så. Ett räl, flera räl, ett gäng med rälare.

Själva rälspåret har heller inte någon direkt förskönande inverkan på landskapet. Snarare för det tanken till olaga aga. Mitt i baken på moder natur.

Då är det klart trevligare med rävspår.

Men tåget har som sagt gamla anor och säg den som inte älskar SJ. I flera herrans år nu har järnhästen stånkat fram och åter över den amerikanska tundran på gamla indianfilmer i technicolor.

För att inte tala om vår gamla Bergsjö-koa, denna ingrodda och självklara del av vår bygdehistoria.

Annan ton i visslan vore det om tåget kom idag. Alltså inte om det kom i tid, för det gör det ju oftast. När vädret är bra, vill säga.

Utan om tåget var en spritt språngandes ny uppfinning, kläckt alldeles i dagarna och presenterad som en kul idé på teves kanalett en alldeles vanlig vardag kvart över sex på eftermiddagen.

Frågan är om någon tyckt att det var en så särskilt bra idé.

När man ser till sakskälen är det svårt att värja sig för tanken att vi har kvar tågen av rent sentimentala skäl.

Vindkraftverk borde i jämförelse vara ett ganska lindrigt miljöförstörande ingrepp i baken på moder natur.

I Danmark står vindmöllorna tätt och även om jag inte vet i vilken utsträckning dom bidrar till danskarnas försörjning så inte kan man påstå att dom misspryder landskapsbilden.

Men det finns det dom som påstår. Förstås.

Inte får man bygga vindkraftverk på Öland heller, trots att det blåser en hel del där, speciellt på Alvaret.

Ölandsbron kanske också stör bilden men den gör å andra sidan nytta. För biltrafiken.

Men om vi nu ska avveckla kärnkraften, som det hotas med, så vill det nog till en hel del vindkraftverk. Ganska många, för att vara exakt. En lång rad, seriekopplade som julgransljus. Det är dags att börja bygga nu.

Det lär finns kommuner som står i kö för att få lagra utbränt kärnavfall, men vore det inte klokare att erbjuda sig att härbärgera vindkraftverk istället? Bygga och driva vindpropellrar och ta betalt för det också? Ta det som ett tips i all välmening.

På flyget slipper man däremot såväl Reslustkort som reslust. Inte har man egentligen råd heller. Jag tror att flygskräck är något som ökar med stigande ålder. Den som inte känner obehag inför tanken att sitta i ett hopnitat plåtskrov på tiotusen meters höjd är endera barn, idiot eller kraftigt berusad.

Det räcker med att fundera över vilken kategori piloten tillhör för att man ska få lust att hoppa av.

© Leif Woxlin 2004-07-09