www.bergsjo.nu


Krönikan


Ryck så man blir skadad

Man hör inte mycket om informationssamhället nuförtiden. För några år sedan var det nästan dagligen, man blev trött bara man hörde själva ordet.

Så man tvärt ville sätta sig ner och ta sig en tupplur. På stående fot.

Självutnämnda förståsigpåare (med skägg) pratade gärna och brett om det här med informationssamhället. Från början var det jordbrukssamhället, påstod dom utan att blinka (med skägget), och sedan blev det industrisamhället. Och sedan skulle det alltså bli informationssamhället.

Det var så man satte sig ner och tog den där tuppluren.

Förresten ska man inte vara så tvärsäker på att det är slut på jordbrukssamhället. I själva verket kan det förhålla sig precis tvärtom, hela landet består faktiskt av bönder. Hela EU förresten.

Det räcker med att skärskåda EU-budgeten för att man ska inse att man lever mitt uppe i jordbrukssamhället. Det mesta av pengarna går som bekant som bidrag till jordbrukssamhället.

Vem som nu orkar skärskåda en EU-budget. Det är så man vill ta sig den där tuppluren, per omgående. Bara man tänker tanken.

Informationssamhället kan leda till pisksnärtskador i nacken. Det är verkligen ingen höjdare. Tar man sig en tupplur på köksstolen och huvudet faller ner mot bröstet och man plötsligt vaknar till igen; då kan man knycka till med kroppen och hastigt rycka upp huvudet.

Då kan man ha skaffat sig en pisksnärtskada på kuppen.

Vad det gäller industrisamhället så får man hoppas att det håller i sig ett tag till. Vi ska vara väldigt rädda om dom få jobb som finns kvar. Information verkar inte vara något som man kan leva på direkt.

Om man inte verkar i skvallerbranchen förstås. Den var å andra sidan lukrativ redan i det gamla bondesamhället. Fast det var roligare på den tiden, när man sjöng skillingtryck för varandra.

Egentligen är tron på informationssamhället byggt på en enda stor felsyn. Den nakna sanningen är att det aldrig kommer att bli något informationssamhälle.

Inte förrän någon förklarat vad det är för någe.

Redan idag finns det tydliga tecken på att det som skulle bli informationsamhället håller på att förblekna och tvärdö. Man tar sig en tupplur istället.

En klassisk ståndpunkt från arbetslivet är att man som anställd har tre saker som man aldrig kan få nog av. Nämligen lön, semester och information. Det spelar ingen roll hur mycket lön man blir pådyvlad, man blir ändå aldrig nöjd. Heter det.

Inget kan vara mer felaktigt. För här har man dom senaste åren som anställd blivit pådyvlad en hel massa, ja inte lön precis, men information. Det är så att det rycker i nacken.

Det gick ju an när det rörde sig om små lappar på anslagstavlor, men sedan e-mailen kom har man totalt tappat intresset. Felet med e-mail är att det är för enkelt att skicka. Och att ingen vill läsa.

Vill man att någon ska läsa ett e-mail så måste man kalla det för Tårtbjudning eller något annat lögnaktigt.

En annan fråga är vad man ska ta sig till med mobiltelefonen. I begynnelsen var mobiltelefonen till för att man skulle vara tillgänglig. Tillochmed att man skulle ha den påslagen när man satt och åt lunch.

Prata med mat i munnen, som dom gör som inte har någon uppfostran.

Men nu kan man faktiskt se slutet på denna informationsera. Det har blivit för mycket. Man klarar inte mera.

Det var inte länge sedan man tyckte att folk var barnsliga som satt i bilen och höll en telefonattrapp från leksaksaffären mot örat och fejkade ett samtal. Bara för att dom skulle se viktiga ut.

Det är det ingen som tycker längre.

© Leif Woxlin 2004-01-25


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu