www.bergsjo.nu


Krönikan


Ekologisk elkula

Frågan är om man ska ha några maskiner i köket överhuvudtaget. Förra veckan exploderade ivarjefall glassmaskinen. Den gick varm när den skulle bli kall och höll inte för rycken.

Under en kaskad av spasmodiska ryck stöttes ingredienserna ut, detta över ett område mycket större än vad man i förstone skulle ha trott. Dom som man nyss hällt i.

Läskedrycksmaskinen och bakmaskinen hade då gett upp andan långt tidigare, under liknande konvulsioner. Bakmaskinen, som var inställd på att ha bullen klar lagom till morgonfikat, bjöd under sin sista tid bara på smulformade kolbitar.

Den kosten blev med tiden enformig.

En anordning det kan finnas fog att känna oro för är den såkallade perculatorbryggaren. Den gör man kaffe i. Så länge den håller i sin fog.

Perculatorn fräser och stånkar, kontakten man sätter i elfjölet puttrar av värme så att plasthöljet bågnar. Apparaten är byggd på principen att vatten förångas under våldsam effektutveckling och att vattenånga stiger uppåt i trånga rör.

Vattenångan kondenserar mot locket på bryggaren och övergår därmed i ett absolut livsfarligt hetvatten som på detta sätt trycker på locket underifrån. Med stor kraft.

Med stor kraft kommer även brödskivor flygande ur brödrosten. Utslungade av en mekanisk fjäder som löser ut efter någon sorts princip som ännu ingen levandes människa kommit på.

Trots ett mångårigt forskningsarbete vid frukostbordet.

Ibland löser inte utkastningsanordningen ut alls och då måste man pilla ut brödskivorna för hand. Om man pillar med skruvmejsel så ska den helst inte vara strömförande i handtaget.

Är man inte det minsta orolig för vad en perculatorbryggare kan ställa till med så måste man klassas som en lyckligt ovetande. En som lallar omkring i sitt lilla hem och som knäpper på och av strömbrytare utan några större reflektioner och glad i hågen jonglerar omkring med kontakter och kabelvindor.

Med ett fånigt litet flin på läppen.

En kaffebryggare av konventionellt snitt har alltid framstått som en källa till elfel av stora mått. Elbryggaren sprakar av energi och blåslagna kraftfält kan ses vibrera i luften runtomkring. Man får dessutom vara extra försiktig så man inte råkar hälla vattnet direkt i elenheten där värmen alstras.

Väljer man å andra sidan att koka kaffet på spisen så kokar det normalt över. Spisen är förresten rena härdsmältan i sig. På spisen kan man smälta aluminiumkastruller och bränna mjölk hur mycket som helst, där finns inga skyddsnät. Bara elnät.

En spisplatta som man råkar glömma stänga av blir med tiden ganska rödglödgad. Fast det upptäcker man förstås inte om man har täckt över plattan med ett spislock.

Spislocket gör minsann inget väsen av sig. Förrän man har lagt handen på det.

Det har blivit allt vanligare med spisar som man inte behöver lägga några spislock på. Det är ju bra. Det är spisar med såkallad spishäll. Spishällen kan man istället hoppa upp och sätta sig på.

Visserligen kan man komplettera köksutrustningen med en jordfelsbrytare men den är lika livsfarlig den. Visar det sig. Det stod åtminstone så på löpsedeln häromsistens. Hade man inte varit elallergisk förut så blev man det då.

Knappt man orkade köpa tidningen ens för att närmare ta reda på vad det var som var livsfarligt. Det var bara att gå hem och riva ut elkablage och mankemang från köksregionen. En gång för alla.

Det finns faktiskt vispar man kan veva för hand också. Kökskvarnar med svängtag och hushållsassistenter man kan göra avdrag för.

Lika bra kanske att man flyttar in i jordkula medans tid är. Kan knappast vara något annat som duger heller om man ska tänkas leva i ett ekologiskt uthålligt samhälle.

Potatisen skulle trivas bättre då.

© Leif Woxlin 2003-10-23


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu