www.bergsjo.nu


Krönikan


Politikerföraktet ett minne blott

Det blir inga pengar över till vården, skolan och omsorgen.

Åldringarna far illa på hemmen eftersom det inte finns tillräckligt med personal, avdelningar på sjukhusen avvecklas och läggs ner, vårdköerna är oändliga och landstingen går med minus.

I Gävleborg har vi begåvats med fyra (4!) landstingsråd på avlöningslistan - förutom landstingsdirektören. Inte ens världens högsta skattetryck kan i längden bära upp denna enorma politiska konstruktion.

Konkursen närmar sig med andra ord och den dagen blir det inte nådigt att vara vanlig löntagare.

Här gäller det att sko sig medan tid är. Den politiska eliten har som ett tidens tecken utvecklats till det nya frälset, till den nya överklassen.

Inom privata företag finns det trots allt en kår aktieägare som kan avsätta styrelser som tillskansar sig oskäliga löneförmåner och bonus, men vem avsätter i dagsläget giriga ministrar?

Grundproblemet tycks vara att det saknas personlig känsla för skattemedlen. En minister eller ett landstingsråd som förskingrar skattebetalarnas pengar borde i själva verket bli återbetalningsskyldig in till döddagar.

Och då handlar det inte bara om ministrar som passar på att förlänga tjänsteresan till att bli en semester med familjen och låta det allmänna stå för kalaset (typ "den där djävla girigbuken till kräftminister Jan O Karlsson"), utan mer om felaktiga beslut och regelrätt misskötsel av offentliga medel och egendom.

Som exempelvis att inte åtgärda en svulstig administration som breder ut sig inom vård och omsorg med chefer och potentater på alla möjliga nivåer men ingen som kan bestämma och ta ett riktigt beslut.

Eller tillåta en situation där människors egna initiativ och idéer och villighet att satsa, inte tas till vara. Där Jante-lagen är rådande.

I dag kan en misslyckad politiker avgå med den äran och kanske bli landshövding på kuppen, eller åtminstone utrustas med en rejäl pension - något som är få förunnat annars.

Det måste bli ett slut på det nu. Klackarna i backarna!

Inom all sund verksamhet får man nämligen satsa något ur egen ficka för att kunna vinna, och den självklara regeln måste införas även i högre politiska instanser - bland landstingsråd och regeringsråd. Lösningen heter personligt ansvar; rätt ner i den egna plånboken.

Det måste göra ont att göra ett dåligt jobb.

Politiker som bidrar till ekonomisk tillväxt och välstånd och till ett tryggt samhälle ska rikligen belönas, men inte de andra.

Har arbetstillfällena istället minskat, de geografiska orättvisorna ökat och vårdköerna blivit ännu längre, då ska de ansvariga skruvas fast i skampålen.

Man kan som teknisk konstruktion tänka sig en dynamisk skattesats som ser till att ex-politikern inte får mer att leva på än vad existensminimum föreskriver.

Pengarna skulle då oavkortat gå till att betala av för de skador som politikern ställt till med.

Vem kan påstå att en sådan kursändring skulle vara orimlig för den enskilde politikern? Det är bara att jämföra med hantverkaren med enskild firma som gör konkurs. Där är redan idag de personliga konsekvenserna mycket stora.

Parallellen är tillämplig till 100%.

Politikerföraktet skulle bli ett minne blott, och inte nog med det: Våra politiker skulle komma att betraktas som hjältar, som faktiskt finns där för att utveckla landet och för att göra tillvaron drägligare och bättre för alla och envar.

Vi skulle följa deras förehavanden med värme och sympati; hur de offrar sig för allas vårt bästa. Vi skulle applådera och heja fram dem. Oavsett partifärg. Vi skulle skicka vykort med uppmuntrande små glada tillrop.

Tanken svindlar. Leve våra nya politiker!

© Leif Woxlin 2003-06-09


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu