www.bergsjo.nu


Krönikan


Folk är på tok för smarta

Det kan inte vara lätt att vara slipad försäljare och försöka lura på folk en massa onödiga prylar.

Faktum är att det är nästintill omöjligt. Folk är på tok för smarta.

Medvetandegraden ligger på en alldeles för hög nivå, man är van att genomskåda det mesta. Upplyst som man blivit genom att titta på en massa Plus och Antikrundan.

Inte underligt då att det aldrig kan bli någon riktig fart på konjunkturen; folk ju köper helt enkelt för lite prylar. Åtminstone inga onödiga. Det blir liksom ingen ruljans.

Om man vore skäggig EU-kritiker så kunde man skylla det trista ekonomiska läget på Bryssel. Då ansåg man förmodligen att det är EU centralt som bestämt att det ska vara arbetslöshet i Sverige.

Hur det nu skulle ha gått till.

Tvärtom så får man hoppas på draghjälpen från grannländerna. Kan man inte fixa sysselsättningen själv så får man vänta på att någon annan gör
det.

Häromdagen damp det i varje fall ner ett reklambrev från utlandet. Händer ganska ofta av någon obegriplig anledning. Att dom inte fattar att det inte lönar sig, slöseri med porto bara. Man häpnar.

Vanligtvis brukar det vara tyskarna som försöker kränga lottsedlar i sitt statliga lotteri. Fina priser, det måste man tillstå. Men lotterna är på tok för dyra.

Reklambrev från utlandet slänger man som regel oöppnade. Med tanke på allt som man redan lagt ut på tyska lotterier så borde man rimligen ha vunnit något vid det här laget. Statistiskt sett.

Men inte då. Så fort man pröjsat lottsedlarna så är det plötsligt slut på intresset. Från tyskens sida.

Just det här brevet var nu inte kommet från Tyskland, det blev jag uppmärksam på efter att ha skärskådat det lite närmare. Jag lät därför sprätta upp det, böjd över soptunnan som jag stod.

Det visade sig vara avsänt i England, det stora brittiska imperiet. Där Tomas Brolin en gång i tiden satte sig på sina bopålar. Den som köpte Brolin till Leeds lär inte haft någon större medvetandegrad.

Brevet kom från tidskriften Time, den ansedda internationella nyhetstidningen. Motvilligt plockade jag bland alla papperslapparna som trillade ur kuvertet, däribland ett portofritt svarskuvert.

Det insmickrande brevet lät berätta att jag hörde till en av dom få utvalda svenskar som fått precis detta erbjudande.

Jo pyttsan.

Dom flesta andra hade blivit bortsållade, stod det. Men jag hade blivit kvar, som en av dom få. Man hade nämligen särskilt vänt sig till internationella beslutsfattare i Skandinavien.

Brevet gjorde anspråk på att vara undertecknat av chefredaktören och dessutom av presidenten i USA.

Alltså presidenten för Time. Någon måtta får det ändå vara på skojerierna. Det är möjligt att man kan slå i folk utomlands precis vad som helst, men nog borde man veta bättre än att försöka med sådana billiga trix här i Sverige.

Dessutom skulle man få en klocka, om man antog erbjudandet att bli helårsprenumerant på Time Magazine. Ett armbandsur som skulle passa lika bra ute på tennisbanan som på finmiddagen med släkten.

Med stoppur och hela köret. Dyksäker naturligtvis. Så man vet vad klockan är slagen när man dyker. Hur det nu skulle gå till.

Själv hade jag förstås redan ett armbandsur men det började bli lite skamfilat. Armbandet hade sett sina bästa dagar, typisk förslitningsvara. Batteriet så gott som slut.

Det är alldeles för lätt att få tag på klockor i det här landet, fast man egentligen inte behöver några nya. Den saken är helt klar. Istället för att köpa ett nytt batteri så skaffar man en ny klocka.

Klockan från Time Magazine visade sig faktiskt vara ganska bra. Den hade en inbyggd väckningsfunktion också.

Som man inte kunde vara utan.



© Leif Woxlin 2003-05-17


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu