www.bergsjo.nu


Krönikan


Storlekens betydelse för brasan

Valborgsmässoaft heter den helg som nu närmar sig med vårfriska stormsteg. Ett rykande långt ord att uttala och fråga mig inte vad det betyder. Det är hur som helst då som man eldar upp sin majbrasa under ackompanjemang av ondskefulla smällare som fräser runt öronen.

Och har man inte bidragit till årets majbrasa än så är det dags att börja nu. Med att släpa. Särskilt om man vill ha den största brasan i grannskapet.

Har man inte lyckats fixa den största bilen i grannskapet så får man åtminstone se till att fixa den största brasan. Med turbo.

Ingenting får man gratis här i livet. Utom just majbrasor. Trots detta faktum har majbrasan kommit att bli en av vår tids största statussymboler.

Särskilt då om man tittar till omfånget.

Dom flesta tittar förstås inte på något annat än omfånget. Storleken har alltid haft en viss betydelse, speciellt när det handlar om brasan.

Fyrverkerier som bara kostar pengar smäller som jämförelse inte alls lika högt faktiskt. Även om dom smäller högt.

Får man bara fyr i pipen på en bjässe till kase så nog är det dit som helgfirarna drar sig alltid. Från när och fjärran.

Tillochmed att självaste brandchefen brukar kunna dyka upp ibland. Och anlägga synpunkter.

Ett samhälle på uppgång ståtar med stora majbrasor. Andas man framtidstro och utvecklingsoptimism och annat i den stilen så är risken stor att man får rök i halsen så här års.

Där man däremot tvingas gå fram med osthyvel och sekatör i verksamheten, där kan man lita på att man förr eller senare skär ner på majbrasorna.

Tillochmed att dom eldar upp dom på sina håll. Efter vad jag har hört.

I värsta fall får man gå och titta på någon annans majbrasa. Som någon annan dragit ihop. Ingenting känns så pyrt som det.

Speciellt om man ställer sig så man får röken i ögonen.

Ingenting kan få en så tårögd som rök i ögonen från en majbrasa som någon annan har dragit ihop till.

Normalt brukar det alltid finnas en massa lösören som man kan göra sig av med och som kan ta sig bra i brasan. Kvist och busk och en och annan sorkäten häck utgör en lämplig grund att bygga sin kase på, men det är som bekant påläggen som gör smörgåsen.

En gång i tiden var det populärt att hiva upp gamla bildäck på glöden. Bildäck på den tiden innehöll nämligen en kolossalt hög energimängd. Gott luktade det också.

Burn out, baby. Som det heter i visan.

Nuförtiden är det ingen som har råd att lägga på något gammalt bildäck. Dom få man har lägger man på bilen istället. Och kör med så länge som möjligt.

En gång i tiden, ungefär samtidigt faktiskt, var det populärt att hacka på det gamla slit och slängsamhället också. Slita och slänga, det var fult det.

Bättra då att spara och recykla. Det var fint det. Även om det inte fanns någon som gjorde det.

Idag kan man konstatera att det här med släng känns ganska så avlägset. Slit dras vi däremot med fortfarande.

Det märker man inte minst på dom fattiga rotvältor till majkasar som folk hittills har fått ihop. Ute i ensliga villaområden och i mörka bakgårdar och efter avlägsna byvägar där det knappt finns någon ström kvar ens till gatubelysningen, där brinner det inte mycket till majbrasor i dagar som dessa.

Inga bildäck som pyr, inga sprakande skinnfåtöljer, inte ens någon gammal teveapparat som brukar kunna smälla så bra i bildröret när man väl fått upp temperaturen. Gammalt bråte blir nuförtiden sparat i brist på bättre tider.

Årets upplaga av valborgsmässoaft går istället i bioenergins tecken. Precis som den ljusnande framtid. Gamla stubbar och konstgödd snabbsly och fjolårets löv som aldrig tog fyr när det begav sig förra gången.



© Leif Woxlin 2003-04-25


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu