Krönikan
Under förarsätet
I serien om gamla svenska traditioner har vi nu kommit fram till avsnittet om
vårstädning.
I gamla tiders lort-Sverige var vårstädningen inte bara ett årligt
återkommande evenemang, utan också en sanitär nödvändighet.
Våren var den enda
tidpunkten på året när bostaden bokstavligen skrubbades blank och skrupelfri. Ett
helt år av gamla avlagringar karvades då bort och desinficerades.
I dagens kliniska samhälle behövs normalt ingen extra vårstädning. En företeelse
som vårstädning hade sannolikt varit utdöd vid det här laget om det inte vore för
det här med bilen.
Bilen är fortfarande ett föremål som är föremål för vårstädning.
Alla chokladpapper och glasspinnar, alla avlagda tuggummin, äppelskruttar och
borttappade ostbågar. På våren ska alltsammans ur bilen, puts och väck.
Det är bara på våren som kan man köpa speciella bildammsugare till förmånligt pris
på bensinmacken. Men fortfarande saknas vissa hjälpmedel på mackarnas marknad för vårstädning.
Exempelvis något att komma åt under förarsätet med.
Det skräp som samlas under bilstolarna är oåtkomligt och outgrundligt. En tappad
skruv som hamnar under förarstolen måste tyvärr anses som förlorad. Man kan ställa
sig på knä och spana in under sätet.
Och som det ser ut därunder, fy för hundra
gubbar.
Under bilstolen kunde det behövas ett doftträd.
Man kan dra bilstolen framåt och skjuta den bakåt, vicka den hit och dit och ändra
lutningsvinklar och svankstöd. Men det döda skrymsle som återfinns under själva
sittkonstruktionen kommer ingen åt.
Ganska märkligt att inte det här uppmärksammats tidigare. Varken av den seriösa
motorpressen eller av trafikmagasinet på teven. Annars är det ett ständigt tjatande om
prestanda och delade bakaxlar och om hur många barnvagnar man kan stuva in i en
koffort.
Men hur man ska komma åt att vårstäda under bilstolen är det aldrig någon
som lyfter fram i strålkastarljuset.
Själv kollar jag upp det förstås. Varje gång man är ute efter något nytt begagnat så
kikar man liksom in under förarsätet. Jisses, hur det kan se ut. Fullt med bös och jox,
fy för den lede. Rena härdsmältan för bakterietillväxt och allsköns odlingar. Sedan
kan man stå och gnugga plåten med sämskskinn hur mycket som helst.
Sämskskinn, förresten. Vem i våra moderna tider är det egentligen som står och
polerar plåten på sin bil? Ännu en utbredd myt om våra svenska traditioner. Som
borde avlivas. Att vi skulle bestå av en samling hjälplösa bilplåtsgnuggare.
Ser man någon idag som lägger ner tid och energi på bilvård så är det att dom står på knäna
och petar med stickor och krokar under bilsätet. Utan att komma åt.
Inte finns det några sämskskinn att uppbringa heller, på macken. Man får slå ihjäl
katten.
Ett kärt nöje för hela familjen i vårstädningstid är istället att åka in i biltvätten.
Kemiska sprutor och sinnrika borstar och viskor, roligare än på Gröna Lund.
Roligast av allt är när den avslutande lufttorkaren långsamt närmar sig främre
vindrutan i ögonhöjd. I det läget ser sig dom flesta familjemedlemmarna om efter en
möjlig reträttväg.
Om den annalkande balken med varmluftssprut inte skulle vika av uppåt, i enlighet med tvättprogrammet, utan istället skulle skena och fortsätta sin väg rakt framåt, genom vindrutan, in i kupén, mot nackstödet, var ska man ta vägen då?
In under bilstolen lämpligen, där kommer ingen åt.
© Leif Woxlin 2003-03-29
|
Aktuell krönika
|