www.bergsjo.nu


Krönikan


Leve monarkin

Löften åt folket

Det är den här tiden på året som det är dags att bryta alla nyårslöften och har man inte lämnat några så får man faktiskt stå där och skämmas. Med rumpan bar.

När det är nytt år bara en gång om året och allting så borde man ha vett att bjuda till lite grann och försöka bli en bättre människa. Och svälja förtreten.

Kan väl inte vara en så stor uppoffring, tycker man. Att åtminstone lova att försöka.

Men inte då. Det finns tydligen dom som inte reflekterar över hur dom är och beter sig, som liknöjt bara stövlar på i strumplästen.

Folk som aldrig skulle tänka tanken att prestera ett endaste litet nyårslöfte, egoistiska och fåfänga som dom är till sin natur.

Löften avger man och sedan kan det vara bra med det. Kanske inte att man bryter dom precis, men i varje fall att man glömmer bort dom. Det är lätt hänt.

Finns förresten inget värre än människor som springer runt i gårdarna och påminner folk om nyårslöften som man råkat strö omkring sig. Sådana människor har förorsakat stort lidande.

Det kan ju inte vara direkt roligt att behöva höra talas om något olycksaligt löfte som man råkat haspla ur sig för flera veckor sedan. Under högtidliga former visserligen, på heder och samvete i värsta fall.

Det inser väl vem som helst att man inte blir så begiven på att lämna några nyårslöften framöver om det ska vara på det viset.



Vackra ord till medborgarna

Nyårshelgen har av tradition varit storpratarnas julafton. Men babblet sprider sig nu oroväckande långt ner i almanackorna. Inte underligt att det går ekonomiskt utför för den här avkroken.

Ingen gör ju något längre, alla bara pratar.

En bra egenskap nuförtiden tycks vara att kunna prata utan att ha något att säga. Om man händelsevis skulle ha något att säga så är det ingen som lyssnar.

Förr i tiden var det dans och musik som stod för underhållningen om helgdagskvällarna i hemmets sköte i familjens teveapparat, men nu är det dobbel och prat.

Teveprogram som Farmen och Robinson pratas obönhörligen ihjäl med analyser och bortförklaringar. Alla som röstas bort måste prompt uttala sig i kvällspressen efteråt och prata av sig.

Slår man på radions P3 för att koppla av med lite slammerrock så möts man av pratbenägna skrivpratare. Förr i tiden kunde radioprogrammen heta något i stil med Ring Så Spelar Vi eller Ring Och Sjung, men redan då anade man vartåt det barkade.

Den där skivan som man pliktskyldigast spelade efter ett hejdlöst flåsande i gångarna i grammofonarkivet var bara ett klent alibi. För att man skulle få prata.

Idag behövs inga alibin. Idag pratar man utan att skämmas. Fast man borde.

Babblet genomsyrar hela samhällskroppen. Från hög till låg. Regeringen bara pratar men ingenting händer. Går man hem till någon för att spela ett parti kronkul så är det ingen som kan längre.

Man har pladdrat bort sin lärdom, försnillat kulturarvet med välsmort munläder.

Inte har man några slantar att spela bort heller.

Föreningslivet däremot går det bra för, där kan vi minsann se en renässans. Låter kanske som en paradox men så är det inte. Folk får tillfälle att samlas och prata i mun på varandra. Dom som inte har något att komma med får komma till tals även dom.

Knappt man vågar gå på föräldramöte längre. När en annan var liten så var det på sin höjd fröken och magistrarna som välartikulerat yttrade sig. Idag har ändlösa babbelmakare tagit över.

Vore det inte för föräldrarna så var det ingen konst att vara lärare.

Man kan gå på kvällskurs också. I vad som helst, tyska gick jag själv på en gång. Redan första kvällen blev jag påmind om vad jag rimligen borde ha vetat från börjat, nämligen att det är ett hästjobb att få ihop prepositionerna och veta hur böjningarna ska dras.

Men inte gjorde det någonting. Att jag aldrig lärde mig läxan, menar jag. Det var ju inte det som var huvudsaken skulle det visa sig.

Huvudsaken var istället den där mysiga stunden med kaffe och dopp man hade efter en kort liten stund. Ett evigt kacklande tillsammans med dom andra kurskamraterna.

Och med lärarinnan, en trevlig liten Frauen från Tyskland som verkade ta det mesta med en kackelspark.

Går man på lokal så är det knappt att någon orkar dansa längre. Skulle det finns någon som orkar så orkar inte dansbandet spela. Pauserna blir all längre. Det är tydligen roligare att sitta i artistlogen och babbla.

Allting har blivit så jobbigt nuförtiden. Det känner på att ta sig för det minsta lilla. Svårt att komma upp ur sängen efter att man varit julledig ett par dagar. Alltid är det något nytt som man måste lära sig, nya rön som borde tas till vara.

Men det tycks gå lika bra att bara prata om saken. Fast man ingenting vet om saken. Ingen verka märka någon skillnad.

Ett koppel storbabblare gav sig nu i veckan på kungen också, för något han råkade säga i ett föredömligt kort tal till nationen. Något om stekta sparvar, som tydligen inte var så passande, eftersom någon annan kunde ta illa upp.

Det är därför det är så bra med monarki. För att vi ska slippa få någon tröttsam pratkvarn utnämnd till president.



© Leif Woxlin 2003-01-01


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu