Krönikan
Ett litet glädjeämne
Så en dag slog snöstormen till. I november när det fortfarande kunnat få vara brittsommar.
Inget litet oväder heller, halvmeterdjup snö och tromber så träden flög över vägen som
glasspinnar som någon odåga kastar ut från ett bilfönster.
Själv råkade jag befinna mig i ett sällskap på en mindre ort i mellannorrland på morgonen när tevenyheterna på fyran kablade ut dom turbulenta nyheterna.
I mellannorrland var det visserligen några grader kallt, men himlen var klar som en liten klar och inte mycket till snö att prata om.
Fyrans nyhetsreporter beskrev det dramatiska läget i stormens centrum, i Göteborg. Denna götländska pärla, med sin Aveny och sina små pittoreska pizzerior och så loopen på Liseberg.
Reportern hördes prata på en raspig telefonledning som när som helst tycktes kunna gå över i läge hörbarhet nolla. Med andan i halsen berättade han att han just nu satt i sin bil på väg till sitt jobb på tevestudion i Göteborg. Snö överallt och sikten var knal, hela staden lamslagen och inte ens kollektivtrafiken fungerade som den skulle. Ett rent och skärt arktiskt kaos.
Vilket naturligtvis alltihopa föranledde muntra miner bland sällskapet framför teven uppe i mellannorrland.
- Dom där sörlänningarna har väl ingen aning om hur man gör när det börjar snöa.
- Nu får dom se hur det kan vara.
- Precis rätt åt dom.
I varje driva ligger det en bil, kunde fyrans speciellt utsände meddela varvid alla i sällskapet skrattade så det kluckade.
Räddningstjänsten hade mobiliserat en katastrofstyrka, militär ryckte ut med bandvagnar och plockade upp kollektivresenärer i lågskor från översnöade hållplatser. Myndigheterna hade gått ut med en vädjan till allmänheten om att endast folk med särskilt samhällsviktiga arbeten skulle försöka ta sig till jobbet.
Bland dessa räknades förstås också fyrans speciellt utsände.
Inslaget på nyheterna avslutades med några dramatiska slutord, möjligen något som har chans att gå till eftervärlden som klassiskt inom sitt gebit.
- Och nu drar ovädret vidare österut, sade reportern. Mot Stockholm.
Det var dom två sista orden. Dom uttalades med extra stora bokstäver, förhöjd röst och med darrande stämma. Det lät som vore det en direktrapport från ett kommande blixtkrig i Irak.
- MOT STOCKHOLM, sade alltså reportern och hela sällskapet formligen tjöt av skratt.
Nu kommer jag förstås inte ihåg om det där snövädret verkligen nådde fram till Stockholm, men man kan ju alltid hoppas. Åtminstone lät det som om göteborgsreportern hoppades.
En bra början på dagen, kan man säga. Människan kan behöva ett litet glädjeämne då och då.
Sedan skulle han i sällskapet som stod för morgonkaffet ha betalt. Helst i jämna pengar, vilket alltid är ett elände. Innan man fått det hela att stämma och gå ihop kan det säkert gå en hel minut.
När vi något senare kom ut på gården fick vi skrapa bilrutorna. Själv åker jag alltid omkring med isskrapan i högsta beredskap. Hela året. Den ligger och skramlar ovanpå instrumentpanelen. Det borde man göra i Göteborg också.
Precis innan vi skulle åka ropade han som stod för kaffet att han fått problem med växellådan. Verkligen ett bekymmer när något sådant inträffar. Inget man ska skylla på några futtiga minusgrader kanske.
Jag tänkte precis gå över och fråga om han inte fick in växeln, när jag hejdade mig. Med hög röst ropade han nämligen att det var precis vad han inte hade fått in.
Kaffeväxeln alltså.
© Leif Woxlin 2002-11-23
|
Aktuell krönika
|