www.bergsjo.nu


Krönikan


En svältfödd fläsksvål

Ett liv utan gröt och knäckebröd skulle bli ett fattigt liv, ett liv i yttersta nödtorft. Utan glädjesmulor och levebröd. Men där den kantstötta kastrullen med havregröten hörs puttra till brädden på den sotsvarta gjutjärnsspisen och där bordet av kvistade bräder står bräddfyllt med det kärvaste knäcke, där ler solen.

I bäddhalmen kliar det av smulor från fnösketorrt knäckebröd. Det kan lätt bli så när man även använder det som sängfösare nämligen.

En avlång Husman under kudden klarar vanligen skivan. Fall man skulle bli hungrig, mitt under eftermiddagsluren. Inte helt fel att skaka lakanet efteråt.

Gärna en glasburk med sylt till gröten. Kokad på jordgubbar från Jättendal och med väl balanserad sötma. Gärna att det får knastra när man krossar sockerkristallerna mot tandhalsarna. Får man bara dän sylten från själva glaset så brukar det kunna ordna sig.

Till den heta gröten serveras uteslutande kall mjölk av låg temperatur. Kyld i den lilla skogsbäckens forsande ström. Där spiggen ler. Mjölkkulören ska sakna alla inslag av blått och det ska gärna inte plaska när man häller upp den i tallriken av kupat stengods.

I Skåne kokar folk sin havregröt på komjölk och inte som vi gör, på vanligt blåvatten. På vanligt sätt hivar man upp gröten i tallriken med en krokig träslev, men sedan är det brukligt att man toppar anrättningen med en duktig pudding smör. Smakar som en doft av paradiset. En hätta av kokosmjöl avslutar så garnityret.

Tyvärr blir kastrullen svårdiskad men det är inget som bekymrar den trygge skåningen. En dubbel knivsats skarpkantat maskindiskmedel gör normalt susen.

Det trista med Skåne är annars att knäckebrödet inte håller sig så lång tid. Den höga luftfuktigheten är förödande för den rätta konsistensen. Efter ett tag faller brödskivan ihop som en gammal blodpalt, smakar som toffel i munnen. Säkert är det därför som knäckebröd inte blivit någon storsäljare söderöver.

I nordligaste Sverige äter man istället tunnbröd. Tunnbröd ordinerades förr i tiden till folk som inte hade några gaddar kvar i garnityret. Det gör man fortfarande. Tunnbrödet lämpar sig bra att blötas upp i talgflott. Serveras med messmör och fetmjölk.

Till det bistert hårda knäcket kan man rekommendera smör, fast då ska det vara väl kylt. Om man tar täljkniven till hjälp så blir det lättare att fördela smörskivorna över den knastertorra brödytan. Lyckas man få smöret att ila i tänderna så kan man säga att man har lyckats. Sitter plomberna kvar så kan man fresta med en skiva till.

En ost till frukost är inte helt fel det heller, fast den ska vara fet. Inte helt fel med en som dryper utför mungiporna. Av hygieniska skäl avrådes från skäggväxt.

En gång var jag faktiskt tvungen att köpa en mager. Fjorton procent stod det på förpackningen, som konsumentupplysning. Det lät ju inte så magert kanske men sanningen var en annan.

Det visade sig vara den mest skrynkliga ost jag sett. Ostbiten framträdde efter att jag lyckats avlägsna den sliriga plasten och karvat av en skiva med rubanken. Där låg den på mackan, likt en svältfödd fläsksvål.

Ost ska ha kraftig smak, markant dominant och svidande under gomseglet. En lagrad sitter ofta som handsken på det brunknaggliga brödet. På samma sätt som den sätter sig under gomseglet. Som en torr gammal oblat. Luktar den sedan gammal strumpa också så kan frukoststämningen förhöjas.

Surströmmingen kommer förresten bra till pass den här tiden på året. Första burken öppnas lagom till att man tar upp första plantan potatis från åkertegen. Skakar man bara av dom grövsta jordkokorna så kan man inta färskpotatisen som den är. Det får gärna knastra mellan tänderna.

Surströmmingen intas vanligen som den är.



© Leif Woxlin 2002-09-13


Aktuell krönika

www.bergsjo.nu