Jon-Erik Östs minnen,
hämtade ur tidskriften Spelmannen,
nr 4 år 1980
"Jag ämnar skoningslöst berätta allt från vår barndom"
Jon-Erik och Ester Östs dotter Inger äger ett märkligt spiralblock.
I detta började Jon-Erik teckna ner sitt liv,
med start i den tidigaste barndomen.
Tyvärr hann han inte så långt.
Spelmannen återger här ett utdrag ur memoarfragmentet,
som tillställts oss via Göran Sjölén i Matfors.
Trots att vi inte kan följa Jon-Erik så långt fram i livet,
ger minnesbilderna ändå en klar inblick i en färgstark
spelmanssjäl.
JAG ÄR född i Bergsjö den 2 maj 1885
i en liten idyllisk by som heter Trösten,
stället hette Hästhagen som tillhörde min morfar,
bonden och praktikanten Erik Persson Öst
och min mormor Anna Persson Öst.
UTOM DE vanliga byggnaderna
fanns en liten stuga med ett rum
som min mor Anna Öst begagnade för sitt arbete.
Hon var strykerska.
Stugan kallades lillstugan och finns ännu kvar
och som begagnades som
sommarladugård för får.
Jo - jo!
NÄR JAG var tre år gammal
fick min morfar plats som predikant i Edsbyn,
med följd att min mor och jag även kommo dit
och där är jag uppväxt i förhållanden
som nog ingen kommer att avunda mig och mina syskon.
JAG HAR tre bröder
och en syster - och det var väl bäst
först som sist omtala att vi aldrig
hade en far att lita oss till,
vi äro som man kallar "oäkta".
Detta kastar nog en mörk skugga
över vår mors karaktär,
men hon fick nog lida för sin tanklöshet
det vet vi hennes barn,
och jag ämnar skoningslöst berätta allt
jag minnes från vår barndom.
DET FÖRSTA minnet jag har
är en ny kostym med gula kantband och blanka knappar,
varför man minnes just detta
är väl därför att man fick byxor.
Först var man klädd i kolt.
Vi bodde då i storstugan
å den gård på Hinsmyrbacken
som min morfar fick bruka.
Det var åtskilligt jord till gården.
Jon-Erik i unga år,
med den kostym som omtalas i texten.
VI LEVDE och voro lyckliga
så länge vi bodde i storstugan på Hinsmyrbacken,
men annat skulle det bli.
Min morfar som var lika godtrogen
som jag själv,
hade lämnat det papper
som visade hans ägorätt
till en viss areal jord
åt en bonde i S. Edsbyn,
som behagade behålla det,
med påföljd att de fingo flytta.
Min morfar och mormor samt morbröderna
Erik och Lars,
samt moster Kajsa följde med.
De flyttade till Elfkarhed i Alfta socken,
där morfar blev arendator å Skogahemmanet.
Morfar och mormor blevo i Elfkarhed
till sin död.
MIN MOR och vi fingo stanna
i Edsbyn på samma gård,
men ej i storstugan utan ladugården.
Morfar hade deponerat 500 kr
hos sågverksägaren Hedin
och så länge dessa pengar räckte
var det ingen nöd.
Som mor var strykerska
förtjänade hon ju ganska bra.
Vi hade två kor till en början,
de hette Granna och Grevinna,
hur det kom sig att det till slut
blev bara en kvar minns jag ej,
men så blev det.
En vacker dag blev den enda kon sjuk
och måste slaktas,
det befanns att hon hade
fått i sig en strängstump
som gått genom magsäcken.
Det var en god vän till min mor
som var hattmakerska,
hon höll ofta till hos oss,
det var nog därifrån
strängen kommit.
Nu voro vi utan ko
och pengarna voro även
snart slut hos Hedin.
JAG MINNS detta som i går
emedan det var jag som fick gå
och hämta pengarna.
Jag var väl åtta år då kan jag tro.
Jag minns tydligt första gången
mor måste gå och be om hjälp
av fattigvården.
Föreståndaren var då Änge Far i Lillbo,
en snäll och vänlig och ömhjärtad man,
som verkligen gjorde
vad han kunde för oss.
Men så med tiden blev det
en annan föreståndare - en hemmansägare
i Södra Edsbyn.
Nu blev det värre,
mor fick ovett varje gång
hon kom dit,
så hon kom ofta hem och grät.
OCH NU skall jag berätta
mitt och mina syskons
svartaste dag som barn.
Mor hade fått ryggskott
och kunde ej röra sig i sängen.
Det var mitt i vintern
och gnistrande kallt,
ingen mat och ingen annan ved
än sura albuskar att elda med,
kaminen var ej hetare
än vi syskon satt i ring
omkring den och hade bara
fötterna mot den.
HELENA OCH KRISTINA, våra grannar, kom dit.
När de sågo eländet sprungo de hem
och grät och sa åt sina föräldrar
att vi höll på att frysa ihjäl.
De tiggde och bad att få dra dit
en kälke ved och de gjorde det även.
Jag minns ett intermesso
som hände de snälla flickorna,
de skulle med vedkälken korsa en gata,
ej stadsgata utan en hederlig bondgata
med gärdesgårdar.
När de skulle över den
så vände kälken
och det bar iväg utför backen.
Jag fick se detta och måste få på
de s k skorna samt dit och hjälpa dem.
Ingen kan fatta den glädje
det blev i "fäxet" den dagen
när vi fingo lägga in torr ved.
Jag hade i förtvivlan skrivit en lapp
ungefär som jag sett mor göra.
Jag satte hennes namn under
och smet iväg till fattigvårdsföreståndaren.
Den löd ungefär så här:
"Snälla N.N. jag ligger i sängen
och kan ej röra mig för ryggsprång,
ingen mat, ingen ved barnen fryser och svälter,
var snäll och hjälp oss"
och så mors underskrift.
Det svar jag fick den gången
kan jag ej glömma.
Det var ett bibelspråk som säger:
"Sörj ej för morgondagen,
ty morgondagen har sina egna bekymmer."
Med detta fick jag gå hem.
Jag talte ej om det för min mor.
MOR SPELTE ovanligt bra gitarr
och sjöng och spelte även melodi
på samma instrument och hade elever.
Så en dag sa jag åt henne
att ni lär andra att spela
men inte "mäg".
Då fick jag den första och enda
lektionen i mitt liv,
den bestod i att ta D, A och G ackorden.
Sen gick det själv och mor har berättat
att bara nån vecka efteråt
kunde jag det hon kunde och mera till.
Jag fick då överta eleverna
och den första tribut jag fick
som lärare var en djuptallrik
full med färsk strömming.
Jag hade även en av mina lärarinnor
till elev och var det så
att jag fick bakläxa i skolan
så fick hon det också
- hämnden var ljuv förstås.
JAG HAR nämnt att vi äro fem syskon,
det är på sin plats att jag räknar
upp våra namn alltså!
Jag är äldst, så har jag två bröder
som äro tvillingar
Emil Reinholt och Johan Adolf.
Syster Anna Amanda
och så Per Evand.
Vår syster slapp undan det värsta
emedan hennes far tog hand om henne,
hon fick komma till sin faster och farbror
som nu hyrde storstugan.
Vi fingo alltså umgås dagligen
och växa upp tillsammans
fast under olika förhållanden,
men vi missunnade ej vår syster.
Vi hade ej velat byta med någon,
vi hade mor och med henne
led och gladdes vi.
Det är konstigt att en kvinna
som råkar ut som vår mor
skall vara tvungen att ensam
bära både skam och bekymmer
medan mannen slipper totalt
undan allt detta.
VID DEN tid vi bodde i "bryggstugan",
som den kallades på Ofvanåkersmål,
var det härligt om somrarna,
fiska och bada.
Min egentliga fiskekamrat
var Edmans Hans i Emnebo,
numera välbeställd bonde vid fädernegård.
Vi två hängde ihop jämnt,
för alla gånger vi sutto
på Gårdstjärn från morgon till sena kvällen,
samt "näset" utloppet från tjärnen
till Voxnan
där var det metspön skall jag säga,
tjugo och däröver ibland.
Jag vill nämna två små episoder.
En gång satt Hans och jag där ensam
och metade småfisken i bäcken,
men så tänkte jag att nu
skall man fiska i älven,
drog därför upp flötet
för djupt vatten,
satte på en stöddig mask,
spottade på den och slängde ut.
Men när jag gjorde kastet
så satt kroken i nånting
bakom mig och jag hörde
ett ynkligt läte,
"yyy" lät det.
När jag ser efter hade
krokuslingen häftat fast
i Hans överläpp.
Jag minns hur masken ringlade på hakan,
hur vi däremot fick loss kroken
minns jag ej.
EN DAG kom det brev
till mor från morfar och mormor
att vår morbror och moster från Bergsjö
skulle komma till Elfkarhed och hälsa på.
Vi blevo ombedda att komma dit.
Detta resulterade i att jag
fick följa med till Bergsjö,
där jag blev ett år hos morbror J.P.
som han kallades.
Han skulle senare bliva min spelkamrat,
men mera därom längre fram.
Det var ett härligt år hos morbror och moster,
musik varje kväll.
Det enda anmärkningsvärda
från den tiden
är att jag då blev förlovad
första gången i mitt liv
- en jämnårig flicka Karolina J. hette hon.
Vi hittade en giktring
som var för stor,
vi hade den var sin vecka
på tummen och det var alltid en blå ring
i skinnet varje gång vi burit den.
Vi spelte gitarr båda två
och voro så förälskade
som någon kan bli.
Jag tror vi voro 11 eller 12 år gamla.
När vi foro från Elfkarhed
tidigt en morgon
åkte vi på ett himmelshögt hölass
som en bonde skulle köra till Bollnäs med.
Min morbror och moster skrattar ännu
när de kommer ihåg
när jag såg tåget första gången.
När loket gav signal
hoppade jag rätt upp
och slog skakelvekarna i rumpan.
När jag skulle hem
följde morbror med till Hudiksvall
och ordnade med konduktören för ombytet i Ljusdal,
mor mötte i Bollnäs.
Dala - Hälsinglands Jernväg
höll på att byggas,
så hon hade åkt ned med ett godståg
i "kaffefinkan",
vilken vi även åkte hem uti.
Vad det var roligt
att se mor och syskon igen.
FÖR FATTIGT folk som vi m fl
fanns det en dag på året
som man längtade till.
Det var vad man kallade "Mattessmässdagen".
Då ägde man rätt att "klä ut" sig
som det hette,
samt sota sig i ansiktet.
Man tog en stor korg
och gick i bondgårdarna
och få mat i den.
Man fick bröd, fläsk, messmör,
ost, t o m smör ibland.
Detta kallades ej att tigga,
utan det var en gammal sed,
det var skamligt att låta
mattisgubbarna gå utan
att giva dem något.
Det var de enda gånger
vi syskon gick i gårdarna
för att få mat,
det hade nog ej hjälpt
med varken böner eller stryk
att få oss ut att tigga
andra dagar om året.
OM VINTRARNA var skofrågan
den mest brännande.
Mor brukade få avlagda skor hos familjer
som var bättre lottade,
om det var damskor gjorde ju inget annars,
men de brukte vara för små.
Jag har ännu ett minne
av ett par sådana skor,
nämligen stora frostknölar på fötterna.
Ibland fingo vi av fattigvården
s k "hundskattskor"
för de pengar hundskatten inbringade.
Jag minns vad vi tyckte
att de voro vackra,
vi satt om kvällarna framför brasan
och räknade pliggarna på sulorna,
vem som hade de flesta.
Det var varma och stora skor.
EN VACKER dag löstes skofrågan
på ett behändigt sätt.
Mor fick gamla fällar
odugliga som sängkläder,
som hon sydde laddar eller "tussar"
som vi kallade dem.
De voro varma och bra
när det var kallt,
men odugliga vid tö.
Om somrarna sprang man barfota.
JAG MINNS en vårdag
när snön smält på gårdsplanen,
vi fingo vara barfot.
Det dagen kom det en
positivspelare till oss.
Jag tyckte så mycket om låtarna
att jag smög mig iväg
efter honom från gård till gård.
Barfota hoppade jag
mellan snöfläckarna
och följde honom till sena kvällen.
Då först kom jag ihåg
att jag var mörkrädd
och då blev det också fart hem.
Det är väl troligt att tack vare
denna språngmarsch
fick jag ej men av äventyret.
Jag hade lärt alla låtarna
som fanns i positivet,
sen var det bara att ta ut dem på gitarren.
Här slutar Jon-Erik sina memoarer,
enligt uppgift så lär han
ska ha blivit ilsken på någonting
och kastat iväg spiralblocket.
Smutsig och skrynklig
står spelmannen vid husknuten,
kanske efter en lång spelning?
Jon-Erik med sin Ester,
som vi minns dem från många framträdanden.