Legendariska spelmän
från Nordanstig
www.bergsjo.nu/hall
|
Jon-Erik Hall,
Hassela
(1877 - 1948)
Text & Illustration:
Thomas von Wachenfeldt
|
Jon-Erik Hall föddes den 2 December 1877 i ett torparhem i Fiskvik
strax utanför Bergsjö.
Hall var av spelmanssläkt
då både pappa Jonas och farbror Svante
spelade fiol.
Men ingen av dem överträffade farfar Erik Fors
som enligt Hall skulle vara
en av Bergsjös skickligaste spelmän.
Sin skolning fick han av
bröderna Karl och Johan Andersson från Gränsfors,
gemenligen kallade "Gustavspôjkarna".
Man kan ju då undra
varför inte lille Jon-Erik fick lektioner
av sin far Jonas.
En orsak kan vara att Jonas
greps av pietismen
som vid den här tidpunkten
hade ett mycket starkt fäste
i norra Hälsingland.
En annan anledning kan vara
att ingen far ville att hans son
skulle bli en spelman,
detta p.g.a. det slarviga leverne
det kunde föra med sig.
Nej! Man skulle göra något konkret
för att bli uppskattad.
Jon-Erik började i alla fall att spela fiol
med Gustavspôjkarnas hjälp.
Men till slut höll det inte längre.
Pappa Jonas rådde lille Jon-Erik
att få ut sin kreativitet
på gitarren istället,
som den här tiden ju var ett mycket frommare instrument.
Det varade en liten tid,
men Hall sökte sig åter till fiolen.
Gitarrspelet var nog ändå inte helt i onödan.
Jon-Eriks låtar är ju som bekant
väldigt harmoniskt välbyggda,
detta troligen p.g.a. att han fick
viss ackord/harmonikännedom utav
gitarrspelet.
Halls egna arrangemang ställer också
konkurrenterna på behörigt avstånd.
Om man studerar hans stämmor närmre
kan man lätt ledas att tro
att Hall hade skolning.
Det hade han också,
en tysk brevkurs i notläsning(!).
Det här med stämspel var vid sekelskiftet
en ny företeelse och Jon-Erik
bildade tillsammans med Thore Härdelin d.ä. skola.
Detta efter att blivit inspirerade
av samspelet mellan några spelmän
från södra Hälsingland.
Jon-Erik och Thore (som också var en skicklig arrangör)
studerade Bachs stämföringar
och försökte efter bästa förmåga ta efter.
Samspelet mellan Härdelin och Hall
resulterade 1911 i Sveriges första
kommersiella skivinspelning med spelmän.
De kallades "Svenska Nationaltruppen",
vilket troligen var ett påhittat namn
av skivbolaget.
Låttitlarna hade tidsenliga namn
som "Urgammal vals från Helsingland"
och liknande.
Vilka troligen också var påhittade
av skivbolaget i en tid
då Zorn & Co satte normerna.
Nationaltruppen blev också engagerad
till en amerikaturné,
då kunde Hall inte följa med utan
ersattes av Pelle Schenell från Gnarp.
Halls genombrott kom vid
spelmantävlingen i Hudiksvall 1910,
efter att ha fått prisdomare
och publik att höja på ögonbrynen
inför hans skicklighet.
Ovan nämnda Härdelin kunde ju heller inte undgå
att höra att det var något extra
över den där spelmannen
som inte ens vågade
erkänna sina egna låtar.
Efter spelmantävlingen i Hudiksvall
sopade Hall mattan med konkurrenterna
i följande spelmantävlingar.
De enda som kunde hota honom
var väl egentligen Pelle Schenell
och Bergsjöspelmannen Lars-Erik Forslin.
Han engagerades också
som skansenspelman i några år.
Men Hall hade ju också en familj
med nio barn,
så han kunde ju inte fara hursomhelst.
Halls karriär kröntes 1927
med en seger i en stor spelmanstävling
vid Laforsen i Färila,
där temat var just att komponera en låt
med anknytning till Laforsen.
Det var till detta tillfället
Jon-Erik hade komponerat
den odödlige "Laforsens Brus".
Juryns motivering
genom Sven Kjellström löd:
"Denna Halls polska är utan tvivel
bäst i hela samlingen låtar
till Laforsens ära.
Växlingarna och bastonen
i den rörliga melodiföringen
ge en viss förnimmelse om vattnets kaskader.
Anmärkningsvärt är det
musikaliska innehållet har förlänat
de i en helsingepolska ofrånkomliga
arpeggierna (rullstråken),
i vanliga fall virtuost fyllnadsgods,
men här melodiskt innehållsrika
och modulerande.
Egendomligt är att iakttaga
stegringen i varje repris
där början är tämligen traditionell,
men fortsättningen intressant och originell.
Polskan är ett utmärkt tillskott
till helsingemusikens rika melodiskatt".
Priset var en fiol
som Hall kallade för "Röfiolen",
den röda fiolen fick aldrig
bli spelad av Hall.
Sjukdomstiden hade börjat...
Halls kropp började långsamt förtvina.
Förklaringen var den som var bruklig
när man inte visste orsaken:
Sömnsjuka.
Troligtvis var det någon form av MS.
Hall kunde inte spela något mer,
men komponerandet fortsatte
med hjälp av violinisten Einar Kindström,
som flyttat till Hassela
för Halls skull.
Jon-Erik dikterade för Einar
som skrev ned noterna.
Åren gick och Hall blev allt mer nedbruten.
Till slut fick han åka till
kroniska sjukhuset i Bergsjö
(nuvarande biblioteket),
där han avled 1948.
Thomas von Wachenfeldt
Bergsjömannen >>
|
Fjusnäs, Hassela
Bilden insänd av Rolf Nilsson, Bergsjö
Stort Tack!
|