Text & Illustration:
Thomas von Wachenfeldt

Jon-Erik Hall föddes den 2 December 1877 i ett torparhem i Fiskvik strax utanför Bergsjö.

Hall var av spelmanssläkt då både pappa Jonas och farbror Svante spelade fiol. Men ingen av dem överträffade farfar Erik Fors som enligt Hall skulle vara en av Bergsjös skickligaste spelmän.

Sin skolning fick han av bröderna Karl och Johan Andersson från Gränsfors, gemenligen kallade "Gustavspôjkarna".

Man kan ju då undra varför inte lille Jon-Erik fick lektioner av sin far Jonas. En orsak kan vara att Jonas greps av pietismen som vid den här tidpunkten hade ett mycket starkt fäste i norra Hälsingland.

En annan anledning kan vara att ingen far ville att hans son skulle bli en spelman, detta p.g.a. det slarviga leverne det kunde föra med sig.

Nej! Man skulle göra något konkret för att bli uppskattad.

Jon-Erik började i alla fall att spela fiol med Gustavspôjkarnas hjälp. Men till slut höll det inte längre. Pappa Jonas rådde lille Jon-Erik att få ut sin kreativitet på gitarren istället, som den här tiden ju var ett mycket frommare instrument.

Det varade en liten tid, men Hall sökte sig åter till fiolen.

Gitarrspelet var nog ändå inte helt i onödan. Jon-Eriks låtar är ju som bekant väldigt harmoniskt välbyggda, detta troligen p.g.a. att han fick viss ackord/harmonikännedom utav gitarrspelet.

Halls egna arrangemang ställer också konkurrenterna på behörigt avstånd. Om man studerar hans stämmor närmre kan man lätt ledas att tro att Hall hade skolning.

Det hade han också, en tysk brevkurs i notläsning(!).

Det här med stämspel var vid sekelskiftet en ny företeelse och Jon-Erik bildade tillsammans med Thore Härdelin d.ä. skola. Detta efter att blivit inspirerade av samspelet mellan några spelmän från södra Hälsingland.

Jon-Erik och Thore (som också var en skicklig arrangör) studerade Bachs stämföringar och försökte efter bästa förmåga ta efter.

Samspelet mellan Härdelin och Hall resulterade 1911 i Sveriges första kommersiella skivinspelning med spelmän. De kallades "Svenska Nationaltruppen", vilket troligen var ett påhittat namn av skivbolaget.

Låttitlarna hade tidsenliga namn som "Urgammal vals från Helsingland" och liknande. Vilka troligen också var påhittade av skivbolaget i en tid då Zorn & Co satte normerna.

Nationaltruppen blev också engagerad till en amerikaturné, då kunde Hall inte följa med utan ersattes av Pelle Schenell från Gnarp.

Halls genombrott kom vid spelmantävlingen i Hudiksvall 1910, efter att ha fått prisdomare och publik att höja på ögonbrynen inför hans skicklighet.

Ovan nämnda Härdelin kunde ju heller inte undgå att höra att det var något extra över den där spelmannen som inte ens vågade erkänna sina egna låtar.

Efter spelmantävlingen i Hudiksvall sopade Hall mattan med konkurrenterna i följande spelmantävlingar. De enda som kunde hota honom var väl egentligen Pelle Schenell och Bergsjöspelmannen Lars-Erik Forslin.

Han engagerades också som skansenspelman i några år.

Men Hall hade ju också en familj med nio barn, så han kunde ju inte fara hursomhelst.

Halls karriär kröntes 1927 med en seger i en stor spelmanstävling vid Laforsen i Färila, där temat var just att komponera en låt med anknytning till Laforsen.

Det var till detta tillfället Jon-Erik hade komponerat den odödlige "Laforsens Brus".

Juryns motivering genom Sven Kjellström löd:

"Denna Halls polska är utan tvivel bäst i hela samlingen låtar till Laforsens ära. Växlingarna och bastonen i den rörliga melodiföringen ge en viss förnimmelse om vattnets kaskader. Anmärkningsvärt är det musikaliska innehållet har förlänat de i en helsingepolska ofrånkomliga arpeggierna (rullstråken), i vanliga fall virtuost fyllnadsgods, men här melodiskt innehållsrika och modulerande. Egendomligt är att iakttaga stegringen i varje repris där början är tämligen traditionell, men fortsättningen intressant och originell. Polskan är ett utmärkt tillskott till helsingemusikens rika melodiskatt".

Priset var en fiol som Hall kallade för "Röfiolen", den röda fiolen fick aldrig bli spelad av Hall. Sjukdomstiden hade börjat...

Halls kropp började långsamt förtvina. Förklaringen var den som var bruklig när man inte visste orsaken: Sömnsjuka.

Troligtvis var det någon form av MS. Hall kunde inte spela något mer, men komponerandet fortsatte med hjälp av violinisten Einar Kindström, som flyttat till Hassela för Halls skull. Jon-Erik dikterade för Einar som skrev ned noterna.

Åren gick och Hall blev allt mer nedbruten. Till slut fick han åka till kroniska sjukhuset i Bergsjö (nuvarande biblioteket), där han avled 1948.

Thomas von Wachenfeldt
Bergsjömannen >>